De texter som samlats i Diskursernas kamp visar upp en rad olika sidor av Foucault, från tidiga analyser av konstverk till sena diskussioner av hur människan förstår sig själv. Foucaults texter har här fått svensk språkdräkt av några av våra främsta översättare.

Bokens redaktörer Thomas Götselius och Ulf Olsson är båda litteraturforskare och kritiker.

Diskursens ordning är en text om språk, om makt och om de spel som var och en som vill ta till orda oundvikligen måste ge sig in i.

Att Diskursens ordning markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi är uppenbart: här konfronteras för första gången hans "arkeologiska" metod med den "genealogiska", samtidigt som han skisserar det forskningsprogram som skulle komma att resultera i verk som Övervakning och straff och Sexualitetens historia.

Diskursens ordning är Michel Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France.

När Michel Foucault dog 1984, 57 år gammal, var han en av de mest betydelsefulla och kontroversiella personerna i den intellektuella världen. Med arbeten som Vansinnets historia, Vetandets arkeologi och Övervakning och straff hade han skaffat sig en självständig ställning och ett ansenligt inflytande. Han var lärd, orädd och politiskt aktivt. Sexualitetens historia (i tre band) kom att bli hans sista verk.

Utgångspunkten för det första bandet, Viljan att veta, är varför vi så insisterande hävdar att vi är sexuellt förtryckta. Foucault analyserar de ideologiska faktorer som genomsyrat maktens tal om sexualiteten. En förutsättning i det talet är att det finns en sanning att uppdaga om sexualiteten i oss och att den kan framträda i bekännelsens form. Makten vill veta, och den lyckas inte sällan göra sin vilja till vår egen. Från att ha betraktat sexualiteten som syndfull talar människan nu skuldtyngd om att hon borde bli mer frigjord.

Det är detta spel mellan makt och vetande som Foucault undersöker, och han hävdar att det inte resulterat i vad makten avsett? en kontrollerbar sexualitet. Sexualiseringen har funnit nya, mångfaldiga uttrycksvägar via den väv av njutning-makt som den monogamt heterosexuella familjens privilegierade ställning givit tillgång till.

I det andra bandet av Sexualitetens historia behandlar Foucault den grekiska senantiken. De källor han främst bygger på är Xenofon, Platon och Aristoteles och frågeställningarna gäller hur den grekiska filosofin betraktade sexuallivet som område för uppskattning och etiska ställningstaganden.

Foucault klargör hur begreppet sexualitet, så som vi använder det, är ett sentida påfund, myntat först i början av 1800-talet, och han hävdar att det är svårt att finna ett likartat begrepp hos grekerna. Grekerna använde dock ett begrepp, afrodisia, om något man grovt skulle kunna säga omfattar »njutning i kärlek», och detta afrodisia blir en nyckelterm i Foucaults undersökning. Foucaults diskussion kring afrodisia blott-lägger hur begreppet konstitueras som en domän för moralisk omsorg. Genom själva begreppet afrodisia anser Foucault att man kan närma sig en förståelse av det som i det sexuella beteendet erkändes som »etisk substans».

Epikuréerna och stoikerna utvecklade en levnadskonst som kretsade kring självomsorgen och som ledde till en omdaning av sexualetiken. Äktenskapet lyftes fram som den bästa ramen för sexuallivet och gossekärleken nedvärderades. Individen trädde fram som moraliskt subjekt och underlades strängare moraliska krav. Inte så att upplevelsen av njutning sattes i direkt förbindelse med det onda, måste lyda en gudomlig lag eller skärskådas och bekännas, men själva frågan om det onda började, enligt Foucault, nu ta form, uppmärksamheten på lagen trängde undan levnadskonsten och beredde vägen för en asketisk livshållning.

I detta det första av Foucaults många civilisationskritiska arbeten vill han visa hur uppfattningen om vansinne och vad som är "normalt" förändrats över tiden liksom samhällets sätt att hantera vansinnet i olika institutioner.

Han sammanbinder dessa förändringar med de grundläggande civilisationsuppfattningar som format det europeiska tänkandet sedan medeltiden.

Sune Sunesson ger i sitt förord en insiktsfull presentation av Foucaults arbeten och utveckling.

Den gängse filosofin hävdar att subjektet och förnuftet måste få härska -- i människans namn. Men blir den verkliga människan mindre mänsklig, om vi berövar den abstrakta människan hennes ställning som förklaringsfaktor till allting? Det är Foucaults fråga i detta klassiska arbete från 1969.

"Jag förstår att de alla känner sig obehagliga till mods. De har förmodligen haft en viss svårighet att fatta att deras historia, deras nationalekonomi, deras sociala praktiker, det språk de talar, deras förfäders mytologi, de sagor de fick sig berättade då de var små, lyder under regler som inte alla är givna för deras medvetande. De önskar knappast att man dessutom skall ta ifrån dem den diskurs där de omedelbart, utan distans, vill kunna säga vad de tänker, tror eller inbillar sig." (Ur Vetandets arkeologi)

I sitt personligt hållna förord lyfter Bengt Olle Bengtsson, genetiker vid Lunds universitet, fram Foucaults analys av hur "vetandet" formas i mötet mellan maktförhållanden, ideologier och vetenskaper.

För Foucault framstår övergången från brutala kroppsstraff till fängelsestraff som följden av en ny och effektivare disciplinering av människorna, något som går igen på en rad områden, från 1600-talet och framåt: skolväsendet, arméerna och fabrikerna. En äldre form av maktutövning ersätts av en ny och än mer långtgående, som ytterst syftar till människornas fullständiga normalisering och anpassning till det nya produktionssystemets krav. I fängelseinstitutionen får dessa tendenser sitt mest fullödiga uttryck. Den kanske mest inflytelserika av Foucaults långa rad av civilisationskritiska undersökningar. I en inledning till boken ger Sune Sunesson en klargörande presentation av Foucaults tänkande.

Imperiet är ett försök att utifrån delvis nya begrepp och perspektiv förstå de transformationer som just nu skakar jordklotet ekonomiskt, socialt och ideologiskt. Till skillnad från många andra radikala tänkare välkomnar Hardt och Negri förändringarna och betonar de ljusa möjligheter de skapar.

Det nya imperiet är en nätverksliknande maktstruktur med många annorlunda egenskaper som tar över från nationalstaterna. Mot imperiet står mängden, de skapande och älskande människorna som inte vill känna några gränser.

Amerikanen Michael Hardt är litteraturvetare och har bland skrivit böcker om Deleuze.

Italienaren Antonio Negri är filosof med ett långvarigt politiskt författarskap: han sitter sedan många år i husarrest, dömd för inspiration till terrorism. Tillsammans har de tidigare skrivit boken "The labor of Dionysios: a critique of the state-form". De arbetar nu på en uppföljare till Imperiet.

Hegemonin och den socialistiska strategin (1985) är en klassiker inom den politiska teorin, en given referens­punkt för dagens samhällsdebatter och ett av huvudverken inom diskursanalysen.

Genom utmanande och engagerande läsningar av marxistiska 1900-tals­klassiker som Karl Kautsky, Rosa Luxemburg, Georges Sorel, Leo Trotskij och Antonio Gramsci mejslar statsvetarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe fram ett nytt politiskt tänkande, i hög grad påverkat av postrukturalistiska idéer.

Möjligen har Hegemonin och den socialistiska strategin fått sin fulla betydelse först idag, då det tvivelaktiga valet tycks stå mellan den nyliberala utopin och den socialdemokra­tiska kompromissen. Laclau & Mouffe skapar ett radikalt alternativ för tänkande och handling.

Historikern och politiske tänkaren Immanuel Wallerstein använder i den här korta men omtumlande boken sin världssystemsteori för att diskutera framtiden: dess tendenser, risker och möjligheterna att skapa en bättre värld. Med sitt begrepp "utopistik" syftar således Wallerstein på något helt annat än utopism.

Immanuel Wallerstein är en av samtidens mest inflytelserika politiska tänkare som skrivit en lång rad böcker översatta till en lång rad språk. Vertigo förlag har tidigare gett ut essäsamlingen Liberalismens död (2001).

I dessa essäer som kretsar kring följderna av den 11 september 2001, kriget mot terrorismen och postpolitikens förutsättningar och konsekvenser, skonar Slavoj Zizek varken den radikala vänstern, de liberala multikulturalisterna, demokratin, postkolonialisterna eller någon av dem som saknar modet att ifrågasätta sin egen position.

Han skonar sannolikt inte dig, och sannerligen inte sig själv. Allra minst skonar han den hegemoniska liberala kapitalismens alla bisarra aspekter.

Men det är ingen cyniker som talar. Zizek skriver utifrån ett sant patos och med en konkret vilja till förändring.

Hur ska det kaos som uppstår till följd av det orealistiska och utopiska projektet att »styra världen som en marknad» hanteras politiskt? Den frågan utgör utgångspunkten för Samir Amins studie Kapitalism i globaliseringens tid.

Tills för mycket kort tid sedan sammanföll utrymmet för kapitalackumulationen med det handlingsutrymme som krävdes för att kunna hantera dess politiska och sociala konsekvenser. Efter andra världskriget kom den borgerliga nationalstaten att bli den modell för modernitet som eftersträvades i Tredje världen. Det var denna modernitet man försökte reproducera genom en självcentrerad nationell utveckling och uppbyggande av en modern stat.

Globaliseringen har nu gjort slut på denna enhet. De gamla tillväxtmodellerna har störtat de perifera länderna i en kris för nationalstaten och återupplivat centrifugala krafter, ofta med etniskt ursprung.

I Kapitalism i globaliseringens tid söker Samir Amin alternativ till den rådande underkastelsen under marknades krav. Han sätter sin lit till de »antisystemiska krafter» som i lika hög grad som ekonomin bidrar till att skapa historien. »Vinden håller på att ändra riktning», menar Amin, »och blåser nu på förnuftets sida».

Ekonomen och historikern Samir Amin, född i Egypten 1931, har under de senaste trettio åren publicerat en rad böcker på engelska, franska och arabiska. Han förestår Third World Forum i Dakar, Senegal.

Giovanni Arrighis Det långa 1900-talet är enastående, bland annat därför att boken producerar ett problem som vi inte visste att vi hade, i samma andetag som den försöker lösa det: finanskapitalets problem.

Detta problem har utan tvivel surrat omkring länge i våra skallar, men bara som vaga huvudbryn som aldrig stabiliserats till riktiga frågor: Varför monetarism? Varför uppmärksammas investeringarna på aktiemarknaden mer än själva produktionen, som hur som helst påstås vara på väg att försvinna? Hur kan man över huvud taget tjäna pengar utan att producera något?

I Beirut går de levande på de dödas ben, samtidigt som de döda, under de senaste årens dramatiska utveckling, tycks gå igen på de levandes ben. Döden i Beirut är en personlig essä om en stad belägrad av vålnader. Perser, greker, romare, araber, korsfarare, turkar, ryssar, engelsmän, fransmän, syrier, israeler, iranier, palestinier, nordamerikaner - alla har de under årens lopp belägrat Libanons huvudstad. Efter det långa inbördeskriget 1975-1990, mordet på Hariri och Syriens återtåg 2005 är det förflutnas blodiga hemsökelser tydligare än någonsin. Michel Azar skriver personligt om livet under brinnande krig.

Hur kan det komma sig att rasismen, ett halvsekel efter nazismens nederlag och fyrtio år efter avkolonialiseringens epok, fortfarande är ett växande problem? Genom en dialog mellan den franske filosofen Etienne Balibar och den amerikanske historikern och sociologen Immanuel Wallerstein tar sig Ras, Nation, Klass an denna fråga. Båda grundar sina bidrag i ett flera decennier långt analytiskt arbete ? där Balibar inspirerats av Louis Althusser och Wallerstein av Fernand Braudel.

Båda vill ifrågasätta den ofta framförda uppfattningen att rasismen är en förlängning av, eller tillbakafall i, de äldre samhällenas och gemenskapernas skräck för det främmande. De vill i stället se den som en social relation som på ett oupplösligt sätt är knuten till rådande samhällsstrukturer ? nationalstaten, arbetsdelningen och uppdelningen mellan centrum och periferi ? vilka själva i sin tur befinner sig under ständig rekonstruktion. Från sina respektive utgångspunkter analyserar författarna rasismen som ett modernt fenomen, och de understryker vikten av att förstå den i dess förhållande till dagens kapitalism och klasskamp. Framför allt lyfter deras dialog fram den sociala konflikt som den försvagade nationalstaten och den framväxande nationalismen och chauvinismen kan resultera i.

Ett spöke hemsöker Europa - kolonialismen. Den koloniala urscenen mellan herren och slaven har bytt skepnad och framkallat ett europeiskt krismedvetande: de före detta barbarerna och underlägsna raserna kan inte längre hållas på säkert avstånd. De bortträngdas återkomst. Eller om man så vill, den koloniala bumerangen vänder åter.

Idéhistorikern Michael Azar blottlägger dess rörelse från den så kallade upptäckten av Amerika, via det ockuperade Irak och ett Frankrike i lågor, till svenska fantasier om invandraren.

När Gender Trouble kom ut 1990 slog den ner som en bomb i feministkretsar. Sedan dess har Judith Butler kommit att bli den mest uppmärksammade genusteoretikern i USA. Boken har tvingat genusforskare att reflektera över sin begreppsanvändning och sina teoriers politiska implikationer på ett nytt sätt. Kön ? som normalt sett framstår som det mest uppenbara och självklara ? visar sig i Butlers analys vara ett tilltrasslat problemkomplex och en ofrånkomlig källa till konflikter. Hennes intervention syftar till att rubba de föregivet stabila och naturgivna könskategorierna.

Butler kritiserar feminismen för att projicera ett enhetligt, totaliserande och universellt subjekt som gör anspråk på att representera hela kvinnokönet. Denna representationslogik tar inte hänsyn till faktiska skillnader mellan arbetarklasskvinnor och medelklasskvinnor, mellan svarta och vita kvinnor, mellan kvinnor i olika delar av världen, mellan heterosexuella kvinnor och bisexuella eller lesbiska kvinnor. Även om feminismen som politisk rörelse behöver kategorin »kvinna», manar Butler till uppmärksamhet inför de exkluderingsmekanismer som alltid gör sig gällande. Begreppet »kvinna» är något som ständigt skapas och ombildas. Det är med nödvändighet instabilt och provisoriskt och går inte att slutgiltigt avgränsa med avseende på dess potentiella betydelser.

Judith Butler, född 1956, är professor i retorik och jämförande litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley.

Boken är försedd med en inledning av Ellen Mortensen, professor i litteraturvetenskap i Bergen och föreståndare för Senter for kvinne- og kjønnsforskning vid samma universitet.

Marx spöken intar en speciell plats i Jacques Derridas filosofiska författarskap. Derrida betraktades länge huvudsakligen som språkfilosof eller dekonstruktör av den västerländska filosofins kanon. Under det senaste decenniet har det blivit vanligt att tala om en etisk och politisk »vändning» i hans tänkande. Marx spöken betraktas då som själva platsen för denna vändning. Derrida skulle här ha lämnat sin tidigare upptagenhet med språk och text till förmån för frågor om rättvisa och ansvar. Detta har antingen välkomnats som tecken på ett etiskt imperativ i Derridas filosofi eller avfärdats som en till intet förpliktande utopism, där Derrida åkallar en »rättvisa» och ett »ansvar» utan förankring i den faktiska verkligheten.

Det finns emellertid goda skäl att inte acceptera någon av dessa läsarter. Dekonstruktionen har aldrig begränsat sig till att analysera språk eller text. Etisk-politiska frågor har från första början varit viktiga och Marx spöken utvecklar tankespår som löper genom hela Derridas filosofi. Men man kan inte utvinna en given »etik» eller »politik» ur Derridas tänkande. Rättvisa kan hos honom inte förstås som ett etiskt ideal eller en utopisk idé. Han utgår tvärtom från ett ifrågasättande av själva idén om ett idealt tillstånd.

Som få andra texter ger oss Fanons bok atmosfären och idéerna i befrielsens politiska kultur just före avkoloniseringen. Samtidigt hjälper den läsaren att upptäcka att kolonialismens attityder lever kvar, nästan intakta, fastän i metropolen idag, i form av samma tillbakahållna erkännande. Svart hud, vita masker är skriven med stor uppriktighet, ofta krånglande, men plötsligt upprymd och poetisk på tidens sätt, i Césaires stil, otroligt vacker och sen komplicerad till vanvett, men hela tiden fängslande. Något kan tilläggas: här ser man varför han var så förutseende då det gäller avkoloniseringen i Afrika.

Den noggranna analysen av de förtrycktas tänkesätt och attityder ger honom nycklar till hur det kunde gå, och gick...

I dag, då en andra befrielse är på mångas läppar i Afrika, läses Fanon på nytt. Bättre än någon annan förutsåg han de kommande misstagen. Därför har han alltjämt något viktigt att säga också här.

Frantz Fanon skrev sitt klassiska verk Jordens fördömda mitt under brinnande krig i Algeriet (1954-1962).

Det är en rasande uppgörelse med kolonialismen och en stridskrift mot ett system som ständigt frambringar nya former av våldsamt förtryck.

Jordens fördömda har kallats de undertrycktas bibel. Fanon blev ett språkrör för alla dem som lever under nedhållandets mekanismer. En central fråga är Fanons försvar för de förtrycktas rätt till motvåld som en nödvändig väg till frihet. Befrielserörelser, gerillaarméer och politiska rörelser i såväl tredje världen som i storstädernas förortsgetton har inspirerats av Fanon.

Jordens fördömda är högaktuell i en tid när ett kriget mot terrorismen drar fram över världen. Den handlar om vad som driver människor till uppror och väpnade motangrepp överallt där västerlandets arméer försöker upprätta sin världsordning. Den berättar om vilka som är jordens fördömda idag.

Frantz Fanon föddes på den västindiska ön Martinique 1934. Han studerade till psykiater i Paris där han anslöt sig till den algeriska motståndsrörelsen och aktivt deltog i striderna. Han blev motståndsrörelsens ambassadör i Ghana innan han svårt sjuk i leukemi sökte vård i USA där han avled 1961, veckan efter att hans bok kom ut och samma dag som den beslagtogs i Frankrike.

I Sverige publicerades Jordens fördömda första gången 1962 och en ny översättning gavs ut 1969. Boken har under lång tid inte funnits tillgänglig på svenska.

Feministiska teorier ger idag relevanta perspektiv på de flesta vetenskapliga discipliner. Samtidigt har det genusvetenskapliga fältets förståelse av kön och könsrelationer vidareutvecklas och expanderats under de senaste dryga tjugo åren. Grupper som historiskt sett har exkluderas från den vetenskapliga definitionen av det ”verkliga” intervenerar nu i en genusvetenskap som utgår från att det är omöjligt att förstå könsrelationer utan att länka dessa till andra sociala relationer än kön. En av antologins styrkor är att utifrån berättelser från en annan värld tvinga fram andra berättelser om Sverige, om Europa, om världen och att genom dessa berättelser öppna för andra visioner och andra sätt att tänka kön. Antologin visar att dessa berättelser om och från en annan värld har ett djup och en komplexitet i det som idag ofta kallas intersektionalitet. Boken visar dessutom på en bredd i dialoger med andra feministiska interventioner.

I boken intervenerar några av de centrala forskarna inom det intersektionella fältet i bland annat Fröken Sverige-tävlingen, afrikansk dans i Sverige och svenska latinas.

Medverkar gör: Maria Eriksson, Gunlög Fur, Lena Karlsson, Catharina Landström, Catrin Lundström, Katarina Mattsson, Diana Mulinari, Katarina Pettersson, Keith Pringle, Nora Räthzel, Kerstin Sandell, Lena Sawyer och Cathrin Wasshede.

Den amerikanska filosofen Nancy Fraser har under de senaste decennierna markerat sig som en ledande feministisk politisk teoretiker. Den radikala fantasin: mellan omfördelning och erkännande innehåller uppsatser som granskar Foucaults och Habermas bidrag till en kritisk samhällsteori, analyserar »behovstolkningens politik» i välfärdsstaten och samspelet mellan olika typer av offentligheter i den demokratiska processen. 1990-talets identitetspolitik underkastas en skarp kritik och Fraser skisserar en teori om social rättvisa där socioekonomisk omfördelning och kulturellt erkännande betraktas som två komplementära aspekter. Till detta svenska urval har Fraser skrivit en längre inledning som ger ett perspektiv på vänstertänkandets utveckling under efterkrigstiden.

1961 fäller Jean-Paul Sartre sin hårda dom över den europeiska civilisationen. Den systematiska tortyren i det franska kolonialväldet har besudlat den västerländska humanismens paroller: "Vilket svammel: frihet, jämlikhet, broderskap - betraktar man dem närmare skall man finna att de alla är fläckade av blod".

I Frihet, jämlikhet, brodermord tar idehistorikern Michael Azar oss med till den tid då frågan om relationen mellan humanism och rasism, mellan mänskliga rättigheter och kolonialism, stod i centrum för den intellektuella debatten under tiden för den antikoloniala revolutionen i Algeriet (1954-62). Här skildras ingående de ideologiska kraftmätningar som präglade den franska kolonialepoken. I närläsningar av Albert Camus (1913-60) och Frantz Fanon (1925-61) friläggs humanismens paradoxer, nationalismens logik, revolutionens dynamik och frågan om de intellektuellas ansvar. Analysen greppar över centrala teman i den samtida filosofiska och postkoloniala diskussionen.

Michael Azar är idéhistoriker och kulturskribent. Frihet, jämlikhet, brodermord har belönats med Johan Nordströms och Sten Lindroths pris för framstående lärdomshistoriskt arbete.

791 häktas en ung kubanska som kallar sig själv för "monstret av extraordinär vällust". Hon fängslas och hennes texter hamnar i inkvisitionens arkiv över brott mot den rätta tron. Två hundra år senare hittar idéhistorikern Edda Manga av en slump dessa texter i Madrid. Det blir upptakten till ett sällsamt möte mellan kolonial historia och postkolonial teori.

Edda Manga återvänder till upplysningstidens brokiga Havanna och undersöker de intrikata teologiska spörsmål som får detta monster av extraordinär vällust att blottlägga den (post)koloniala ordningens inre spänningar.

Gudomliga uppenbarelser och demoniska samlag ställer frågor om västerlandets historiska självbild, om maktens uteslutningsmekanismer och om relationen mellan kanon och excentricitet. Vad händer om man väljer att ta den häktade kvinnans texter - som makten och traditionen dömer ut som brottsliga, perversa, lögnaktiga - på allvar? Vad händer om hennes uppenbarelser - om demoniska samlag och den nya moralen - läses som verkliga anspråk på mystisk auktoritet?

Mangas excentriska idéhistoria utsätter vår egen kanon för en veritabel dekonstruktion genom att låta den fängslade kvinnans uppenbarelser tränga sig rakt in i teologins och filosofins själva högborg.

Med Homo sacer (1995) inledde den italienske filosofen Giorgio Agamben en serie böcker som undersöker den västerländska politikens fundament och som skulle göra honom till en uppmärksammad och kontroversiell tänkare. Här leder han oss från en analys av begreppet suveränitet, som förstås som den politiska ordningens yttersta grundval, till det nakna livet, som är det liv som står i motsats till suveräniteten, och till den moderna biopolitiska makten där biologiskt och politiskt liv oupplösligt vävs samman.

Lagens kraft består av två texter som Derrida framförde som föredrag uder året 1989/90, "Från lag till rättvisa" och "Benjamins förnamn". Här blir dekonstruktionens omdiskuterade politiska och juridiska vändning explicit. Derrida visar hur hans analysmetod öppnar nya vägar till att tänka över lagens, rättens och våldets natur. Med oförminskad aktualitet ställer dessa texter oss inför frågan om förhållandet mellan rättvisa och våld.

I den andra texten genomför Derrida en läsning av Walter Benjamins essä från 1921, "Försök till en kritik av våldet", inom ramen för en diskussion om Förintelsen och representationens gränser. Han lyfter fram det ömtåliga och på senare tid alltmer uppmärksammade temat om upplysningskritik hos tyska och judiska tänkare under Weimarperioden, och närheten mellan bland andra Benjamin, Schmitt och Heidegger.

I juni 2000 hölls ett seminarium kring dessa texter med Derrida på Södertörns högskola. Seminariet bandades och återges här i översättning från engelska av Nicholas Smith. Det är en aldrig tidigare offentliggjord text som ger en unik inblick i hela hans tankevärld.

Antologin Maktens (o)lika förklädnader tar upp det problematiska förhållandet mellan feminism, eurocentrism och klass från varierande infallsvinklar. Antologin kan läsas som en postkolonialt inspirerad lägesrapport om Sverige i början av det nya millenniet. Även om rasism är och har varit en marginaliserad fråga inom den svenska feministiska forskningen, visar flera texter i denna antologi att rasismen är en nyckel för att förstå nutida former av social differentiering. En viktig forskningsuppgift är därför att analysera hur könsidentiteter konstitueras inom ramen för ett rasifierat och klassindelat samhälle. Att problematisera rasism innebär inte bara att förkasta den som social praxis utan också att lyfta fram och undersöka hur erfarenheter av rasism parallellt med klass och kön formar sociala identiteter. En annan viktig aspekt som tas upp i antologin är medvetenheten om rasism, vilket anses vara av central betydelse för att förstå hur rasistiska ideologier präglar vår uppfattning om sociala fenomen. I detta sammanhang är begreppet intersektionalitet som introduceras i boken relevant för förståelsen av de mekanismer som gör kön, klass och etnicitet till bärande principer för överordning och underordning.

Vad är en neger? är den första svenska studien av "negritude", idén om negerhet. Negrituderörelsen föddes på 1930-talet som ett motstånd mot det koloniala samhällets rasism, för att så småningom bli en del av den afrikanska kampen för självständighet. Med hjälp av moderna postkoloniala teorier tolkar Mikela Lundahl rörelsens betoning av det afrikanska ursprunget som en antikolonial strategi.

Neger är något man blir genom att leva i ett samhälle där hudfärgen är avgörande. Med negritude uppstod emellertid en möjlighet att aktivt välja denna egenskap, för att på så vis göra sig oberoende av den vita kolonialistiska ordningen. Att negrituderörelsen använde ordet neger, som även på den tiden var ett laddat ord, var ett högst medvetet val. Genom att bejaka ord, argument och föreställningar som den vita kulturen använde för att förtrycka de svarta lyckades denna rörelse överbrygga såväl klassklyftor som regionala klyftor.

Lundahls syfte är inte i första hand att utforma en antirasistisk strategi idag, utan att lära oss mer om kolonialismen, vad den var och vad den fortfarande gör med oss.

Är religion och modernitet varandras motsatser? Eller vilar moderniteten i själva verket på religiösa föreställningar? I Det postsekulära tillståndet diskuterar Ola Sigurdson den politiska teologins återkomst och vilken roll religion spelar för moderna värden som frihet, tolerans, universalitet och mänskliga rättigheter. Sigurdson hävdar att samtidens rädsla för religionens roll inom politiken endast kan botas genom en omförhandling av relationen mellan religion, politik och sekularitet.

"Det är två saker Sigurdson är ute efter, dels att återge religionen en offentlig röst, dels att peka på att det moderna har ett förträngt religiöst förflutet. [...] Med en omfattande läsning av kristna texter från Bibeln och framåt, liksom av filosofiska klassiker, lyckas han med en del teologisk finurlighet ro projektet i hamn." (Erik Wallrup, SvD)

Ola Sigurdson arbetar som professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han är även aktiv som kulturskribent. Har bland annat utgivit Himmelska kroppar på Glänta produktion 2006.

Få termer är så politiskt laddade som ordet rasism. Kunskapen om rasismen är liten och meningsmotsättningarna stora. Därmed är metoderna att bekämpa rasismen och dess uttryck begränsade.

Boken Rasismer i Europa - kontinuitet och förändring lyfter fram rasismen som en av de stora ödesfrågorna i Europa. Vi har etniskt skiktade samhällen och vi måste förstå vad rasismen egentligen är, nu mer än någonsin.

Utifrån olika perspektiv närmar sig europeiska forskare och debattörer frågor som: vad gör att vi kallar vissa attityder och handlingar rasistiska? Vilken roll spelar föreställningar om ”vi” och ”dom”? Vad formar människors upplevelser av likhet och samhörighet? Vilken roll spelar vithet som norm? Hur reproduceras rasism?

I antologin medverkar Etienne Balibar, Philomena Essed, Stefan Jonsson, Katarina Mattsson och Ali Esbati.

Redaktörer är Katarina Mattsson och Ingemar Lindberg

Den globala marknaden går hand i hand med den globala inhägnaden. Döda kroppar spolas upp på Medelhavets europeiska stränder längs murarna runt fästning Europa. Kvinnor från Syd och Öst smugglas in för att exploateras i sexindustrin. Innanför fästningens murar förstärks polariseringen och en delvis rasistisk rangordning fördjupas. Samtidigt sprids en "kulturell panik" som drar nygamla gränser mellan Vi och De Andra.

Den nya världsordningens paradox är hur marknadens fria flöden av varor och kapital kombineras med växande murar mellan människor.

I boken Rasismer i Europa - migration i den nya världsordningen diskuterar forskare från olika perspektiv migrationen, människohandeln och Europas vägval. De fäster förhoppningar vid de krav på en mer jämlik världsordning som ställs av de globala sociala rörelserna.

Sverige har aldrig varit en etniskt homogen nation och är det än mindre i dag. Detta allt mer heterogena land präglar dock inte dess arbetsmarknads villkor och arbetssätt. Dess logik bygger fortfarande på exkludering med etnisk homogenitet som ledstjärna. Här är den tredje boken i rasismserien: Rasismer i Europa – arbetsmarknadens flexibla förtryck.

Parallellt med invandringen har en underklass baserad på etnicitet växt fram. Den vittnar om de barriärer inom vårt land som rasism och diskriminering sätter upp för tillhörighet och deltagande. Människors livsmöjligheter har i dag en mycket tydlig etnisk dimension, vid sidan om klass- och könsskillnader.

Rasismer i Europa – arbetsmarknadens flexibla förtryck belyser den segregerade och skiktade arbetsmarknaden. Den reella möjligheten för invandrare att utöva sitt medborgarskap måste stärkas. Nya former för tillhörighet och deltagande är nödvändiga i strävan efter ett jämlikt samhälle. I boken belyses frågor om hur rasistiska mönster kan förstås och brytas. Samhälleliga och fackliga strategier för förändring lyfts fram.

Den etniskt färgade uppdelningen av Sverige och Europa framträder allt mer som en av vår samtids ödefrågor. Det finns ett starkt behov av gemensamma strategier för en bred mobilisering mot diskriminering och växande etniska klyftor. Det behövs en livskraftig vision om ett Sverige och ett Europa bortom rasism och imperialism.

I boken Bortom rasismer i Europa - visioner för ett annat samhälle diskuterar forskare och aktivister den antirasistiska kampens handlingsformer och vägval. Vilka medel står till förfogande för en samhällsförändrande kamp mot rasism? Vilka visioner kan vara bärande och vilka aktörer kan vara drivande? Hur kan den antirasistiska kampen bli en del av ett bredare motstånd mot olika former av förtryck?

Scenen har redan gått till historien: med hjälp av amerikanska soldater och inför jublande irakier faller statyn av Saddam Hussein till marken inför världens ögon. Det var här, i detta ögonblick och utifrån denna mise en scène, som irakierna hälsades välkomna till friheten och kriget förklarades vara slut. Vi vet nu att entusiasmen var milt sagt förhastad. Men när, var och hur tar egentligen historien (om en viss historia) slut? Hur mäter vi frihetens framsten? Och är det alls möjligt att fälla en dom över en historisk konflikt innan den visat upp hela sitt ansikte?

I Sartres krig – Människans frihet och slutet på historien tar idéhistorikern Michael Azar hjälp av Jean-Paul Sartre för att undersöka denna problematik. Han visar hur Sartres tänkande tar form mot bakgrund av några av vår tids mest djupgående ideologiska konflikter och blodiga sammandrabbningar. Sartres verk blir den arena på vilken filosofin drabbar samman med kriget. Här konfronteras fenomenologin med det andra världskriget, existentialismen med antisemitismen, marxismen med avkoloniseringen och de kalla krigen. Studien lyfter fram nya sidor av Sartres tänkande samtidigt som den på nytt aktualiserar frågan om den mänskliga frihetens öde i historien.

Det sägs att vi lever i en ny tid, en tid som vänstern har svårt att hantera. Politiken medieanpassas till utspelspolitik med fokus på personligheter, vilket resulterat i något som kan beskrivas som postpolitik, en politik bortom politiken. Tony Blair med flera talar om tredje vägen men hur ska vänstern skapa en radikal agenda när politik inte längre handlar om maktkritik och har förlorat sin relation till framtiden? Hur ska en bred rörelse skapas?

Kan filosofer tala om Sanningen, Grunden, Varat eller Subjektet? Eller ska filosofin bestå av utflykter till poesin, måleriet eller filmkonsten? Till politiken? De lika roande som oroande svar som Alain Badiou ger på dessa frågor gör anspråk på att utgöra ett manifest för filosofins möjligheter idag.

I Manifest för filosofin presenterar Badiou grunderna för sitt filosofiska program genom att sätta dem i ett konkret sammanhang och ställa en rad kritiska frågor.

Volymens andra, fristående text - Vad är kärlek? - placerar kärleken i relation till vetenskapen, politiken och konsten. Kärleken är alltså varken ett maskerat begär eller en romantisk sammansmältning; den är en form av sanning. En sanning om de Två, om separation och åtskillnad. I denna text förtydligas också Badious förhållande till Jacques Lacans psykoanalys, samtidigt som hans mängdteoretiska resonemang rubbar inordnandet av filosofin i kategorier som analytisk kontra kontinental. Alain Badious filosofi har sedan början på 90-talet rönt allt större uppmärksamhet och han räknas idag som en av Frankrikes mest inflytelserika filosofer.

Den europeiska kolonisationen av länder och folk i Afrika, Asien och Amerika är historien om folkmord, slaveri, rasism och plundring. Det är sönderslagna kulturer och skövlade kulturskatter.

Det är en svart tid i mänsklighetens historia!

I Kolonialismens svarta bok berättar franska historiker hur det gick till. De inleder med Christoffer Columbus kristnande av Haiti i början av 1500-talet och beskriver hur de europeiska kolonisatörerna lägger allt fler folk och nationer under sig. Det är folkmord på Nordamerikas indianer, slavtransporter från kolonierna i Afrika, arrangerade svältkatastrofer i Indien och sönderslagna kulturer som Inka- och Mayaindianernas i Sydamerika. Författarna skildrar också koloniseringen av Indonesien, Indien och den mindre kända ryska erövringen av Kaukasus.

Det är fruktansvärda berättelser om ofattbar grymhet, men det är också historier om motstånd och uppror och hur det så småningom växer fram en stark ovilja mot kolonialismen även bland de europeiska folken.

Kolonialismens svarta bok handlar om en historisk epok som lade grunden till de stora skillnaderna mellan fattiga och rika länder idag och lämnade ett kulturellt arv som fortfarande påverkar vår världsbild.

Folken i Asien, Afrika och Latinamerika drömde om en ny värld. De ville ha jord, fred och frihet. Fria från kolonialismen steg nya ledare fram som Jawaharlal Nehru från Indien, Gamal Abdel Nasser från Egypten, Kwame Nkrumah från Ghana och Ahmed Sukarno från Indonesien.

De krävde politisk och ekonomisk jämlikhet, rättvis fördelning av jordens resurser och ett erkännande av alla nationers kulturella arv. De navigerade mellan stormaktsblocken i det kalla kriget och med FN som plattform motsatte de sig stormakternas uppdelning av världen i intressesfärer.

Men västvärlden hade den ekonomiska makten, den var militärt överlägsen och visste att söndra och härska. Nationella eliter i de fattiga länderna korrumperades, klassklyftorna vidgades och svält och krig slog sönder det stora projektet.

Detta är historien om Tredje världen, om drömmarna som tog form och hur världen förändrades. Men det är också berättelsen om hur de fattiga folken led nederlag, nykolonialismen utvecklades, folkmorden fortsatte och fattigdomen befästes.

Det talas idag om politikens död. Tron på en kollektiv politisk befrielse har ersatts av individuella livsstilar och riskhantering. Det som en gång sades vara politikens förlängning, kriget, blivit det ord som istället för politik skall uttrycka kollektiv handlingskraft. Men om politiken idag är allt annat än politik – var kan man då finna ”det politiska” i politiken?

På spaning efter den politik som flytt
Varför gullar Göran med Kossan Doris? Och varför är krig lösningen på problemet med terrorism?

Politik tycks idag handla om allt annat än att vilja. Politiken sägs ofta ha blivit ett fält för smarta PR-trick, där politikerna maskerar att de under ett globalt ekonomiskt tryck i stort sett kommit att tycka samma sak. Man talar om politikens död, och att vi befinner oss i ett ”postpolitiskt” tillstånd, där tron på en kollektiv politisk befrielse har ersatts av individuella livsstilar och riskhantering. Samtidigt har det som en gång sades vara politikens förlängning, kriget, blivit det ord som istället för politik skall uttrycka kollektiv handlingskraft – det är genom krig, inte politik, som allt ifrån narkotika till terrorism skall bekämpas.

Men om samtiden kännetecknas av politik som är allt annat än politik – var kan man då finna en politik som är politisk? Vad är ”det politiska” i politiken? Det är denna grundläggande frågeställning som Fronesis nr 19-20 vill undersöka, genom att vända sig till en rad samtida internationella politisk-filosofiska debatter.

Dels handlar det om den politik som blivit allt annat än politik. Wendy Brown skriver om vår tids moralism. Slavoj Zizek resonerar kring begreppet ”postpolitik”. Thomas Lemke beskriver vår tids ”immunologik” – att politik blir till hantering av risker och en fråga om flexibilitet.

Men det handlar också om att söka politikens grund. Den franske filosofen Jacques Rancière, som för första gången översätts till svenska, ser jämlikheten – och dem som lämnats oräknade när ordningen har fastställts – som politikens själva grund. Étienne Balibar och Warren Montag söker hos 1600-talsfilosofen Spinoza, och hans begrepp multitudo, en syn på politiken där massan har den avgörande makten.

Liberalismen förändras. Traditionellt värnade liberalismen den enskildes rätt mot staten eller majoriteten. Friheten att uttrycka sina åsikter sågs som demokratins kärna. Såväl i Sverige som i andra liberaldemokratier tycks liberalerna nu lämna dessa grundvärderingar. I Fronesis nr 22-23 tar vi liberalismens radikala arv i försvar – mot samtidens liberaler.

Liberalism i förändring
Liberalismen förändras. Traditionellt värnade liberalismen den enskildes rätt mot staten eller majoriteten. Friheten att uttrycka sina åsikter sågs som demokratins kärna. Folkpartiet liberalernas nya linje innebär snarare att staten ska övervaka sina medborgare, utdela moraliska pekpinnar och definiera kollektivet »svenskarna«. På global nivå urholkar allt fler liberaldemokratiska stater såväl medborgarnas politiska rättigheter som deras integritetsskydd. I Fronesis nr 22-23 tar vi liberalismens radikala arv i försvar – mot samtidens liberaler. Vi söker rötterna till och klarlägger konsekvenserna av liberalernas ideologiska förändring.

Folkpartiets förändring sedan 70-talet granskas. Fram träder en bild av hur internationell solidaritet har ersatts av nationellt egenintresse och hur den personliga integriteten får allt mindre betydelse genom förslag på övervakning och ökad disciplin. I en text av Michel Foucault ses liberalismen som en »styrningskonst« som syftar till att skapa subjekt för ett liberalt samhälle. Utifrån Foucault jämför idéhistorikern Shamal Kaveh dagens folkpartistiska krav på »språktest« med de diskussioner om medborgarskapets gränser som frisinnade liberaler förde runt det förra sekelskiftet.

Sociologen Saskia Sassen diskuterar den »reellt existerande liberalismens« omvandling under senare år i USA och övriga världen. I ett utdrag från hennes nya bok samt i en specialgjord intervju pekar hon på hur makten i de liberaldemokratiska staterna förflyttas från öppna parlamentsdiskussioner till verkställande instanser utan insyn. I kombination med ökad övervakning av medborgarna hotar detta den för liberalismen grundläggande åtskillnaden privat–offentligt. Samhällsteoretikern Wendy Brown talar om nyliberalism och nykonservatism i USA.

Numret handlar även om möjligheterna till en annan liberalism än den som dominerar politiken idag. Utgångspunkten är den liberalism som den amerikanske filosofen John Dewey formulerade under 1900-talets första hälft. I texter av Dewey och den samtida liberala filosofen Richard Rorty introduceras en liberalism som ställer frågor och utvecklar demokratin istället för att bara konservativt bevara den politiska ordningen.

Lyxkonsumtion, Stureplansbrats, medelklass och överklass diskuteras allt mer. Samtidigt har den partipolitiska borgerligheten tagit över regeringsmakten. Men vad innebär det att tala om borgerlighet i dagens Sverige? Vilka tillhör denna sociala kategori och vad utmärker den? I Fronesis nr 24 dissekeras gårdagens såväl som dagens borgerlighet.

Hur ser dagens borgare ut?
Under vintern har lyxkonsumtion och dyra väskor diskuterats flitigt i pressen. På biograferna har Stureplansbratsen porträtterats i filmen Darling och överklassen har behandlats i intervjuböcker.

Men trots ett ökat populärkulturellt intresse för de välbärgade klasserna i Sverige har debatten sällan refererat till aktuella samhällsteorier och forskning på området. Vad innebär det att tala om borgerlighet i dagens Sverige? Vem tillhör denna sociala kategori och vad utmärker den? Och var går gränsen mellan medel- och borgarklass? I Fronesis nr 24 dissekeras gårdagens såväl som dagens borgerlighet.

Att kopplingen mellan borgerlighet och kaffedrickande är av mycket äldre datum än det nyliberala magasinet Neos sentida försök att muta in den krämiga cappucinon som identitetsmarkör visar litteraturvetaren Jakob Norberg i en essä om borgerlighetens liv.

Historikern Orsi Husz undersöker Skattebetalarnas förenings tidning Sunt Förnuft och diskuterar borgarnas svårigheter att finansiera sina pigor under 30-talet och deras ängslan att bli medelklassifierade. Ekonomhistorikern Camilla Elmhorn visar hur livsstilen för en ny urban elit i dagens Stockholm förutsätter framväxten av en tjänstemarknad med låga löner, där ofta migrerade kvinnor är de som får tillgodose den återväckta efterfrågan på pigor eller »hushållsnära tjänster«.

Sociologerna Luc Boltanski och Ève Chiapello söker i managementlitteraturen efter den »nya anda« som genomsyrar dagens kapitalism och borgerlighet: en anda som har mer att göra med sextioåttornas alternativkultur och kritik av hierarkier än den puritanske entreprenör som Max Weber hade i tankarna när han talade om kapitalismens anda.

Richard Florida och hans begrepp »den kreativa klassen« analyseras. När storstäder försöker attrahera höginkomsttagare och kreativa entreprenörer vänder man sig allt oftare till dem som tidigare sågs som borgerliga bohemer. Går det att se denna nya kreativa klass som ett nytt slags borgerlighet?

Förhållandet mellan feminismen och den socialistiska vänstern har ibland beskrivits som ett ”olyckligt äktenskap”: den återkommande frågan har varit om det är klass eller kön som ska ges politiskt företräde. I Fronesis nr 25–26 samsas historiska tillbakablickar med analyser av dagens spänningsförhållande mellan feministisk och socialistisk kritik och politik.

Feminismen och vänstern
Numret handlar om förra sekelskiftets impuls att ställa arbetarfrågan över kvinnofrågan, om trettiotalets abortmotstånd inom socialdemokratin, om Grupp 8 och vänstern och om vänsterfeministiska visioner efter identitetspolitikens 90-tal och intersektionalitetens 00-tal. Har dagens feminism kidnappats av vänstern eller tvärtom vänt ryggen åt frågor om kapitalism och klassmotsättningar?

I vad som kan ses som ett vänsterinlägg i den aktuella debatten kring diskrimineringslagstiftningens tillämpning diskuterar statsvetaren Wendy Brown den institutionaliserade identitetspolitiken och dess komplicerade förhållande till feministiska och socialistiska befrielseprojekt. I en intervju med sociologen Beverley Skeggs kritiseras tendensen att se intersektionalitetsteorin som en universallösning för att förstå komplexa maktförhållanden. I en personligt hållen essä av Lynne Segal diskuteras det självbiografiska skrivandets betydelse för förgrundsgestalterna inom den andra vågens feminism, med utgångspunkt i bland andra Doris Lessings och Simone de Beauvoirs arbeten. Genusvetaren Robyn Wiegman kritiserar föreställningen om att feminismen har förlorat sitt politiska mål och därmed riskerar att förgöra sig själv. Hon menar att sådana domedagsprofetior enbart kan utfärdas av dem som ser feminismen som en enhetlig framåtskridande rörelse.

Gayatri Spivak diskuterar Världsbankens retorik och menar att sammankopplingen mellan kapitalets globalisering och kvinnofrigörelse i ”tredje världen” bygger på att man aktivt undviker att göra en klassanalys. I en text om prostitution menar Elizabeth Bernstein att sexköp bör förstås mot bakgrund av kapitalismens utveckling för att förhindra en moralisk disciplinering som riktar sig mot arbetarklassmännens sexualitet men ignorerar medelklassmännens. I ett samtal med svenska feministiska aktivister diskuteras Feministiskt initiativ och de senaste årens politiska turbulens inom den svenska vänstern och feminismen.

I debatten om globaliseringen framställs ofta vår värld som alltmer gränslös och möjlig att fritt röra sig över. Men möjligheterna till mobilitet är ofta ojämlikt fördelade. Turister och affärsresenärer från nord reser nästintill obehindrat, medan flyktingar och arbetsmigranter från syd begränsas av både ekonomiska hinder och allt hårdare bevakade nationsgränser. I Fronesis nr 27 diskuteras vad denna ojämlikhetens nya geografi betyder för rätten att röra sig fritt, arbetets organisering, nationalstatens gränsövervakning och vår syn på migranter.

Migrationen och den fria rörligheten
En rad texter i Fronesis nr 27 handlar om effekterna av en ökad arbetskraftsrörlighet över gränser och griper därmed in i de många debatter som förts om de ”papperslösa” invandrarnas situation och om arbetarrörelsens syn på arbetskraftsinvandring. Historikern Håkan Blomqvist gör en längre historisk exposé över hur den svenska fackföreningsrörelsen har sett på arbetskraftsmigrationen – från 1800-talet och framåt – och finner en ständig balansgång mellan internationalistiska ideal och nationellt egenintresse. Den tidigare LO-utredaren Olle Sahlström har besökt fackliga organisationer i Europa samt intervjuat den amerikanska fackföreningsaktivisten Triana Silton, för att undersöka de strategier som nu växer fram för att möta en mer gränslös arbetsmarknad och inkludera papperslösa invandrare i facket.

Sociologen John Torpey diskuterar nationalstatens tilltagande makt över sina gränser, utifrån den roll som passet, ID-handlingar och övervakningstekniker i allt större utsträckning spelar för att styra migrationsflöden. Statsvetaren Aristide Zolberg talar om de ”oheliga allianser” som uppstår när olika politiska krafter och intressen söker forma invandringspolitiken till sin fördel. Den franske sociologen Abdelmalek Sayad, en av Pierre Bourdieus nära medarbetare, undersöker ”statstänkandets” betydelse för hur vår bild av invandraren och invandringen formas.

Den allt lönsammare handeln med ”utländska fruar” diskuteras av den amerikanska statsvetaren Bonnie Honig, som ett exempel på den dubbelhet som många gånger präglar vårt samhälles förhållande till ”utländskheten”. Den italienska statsvetaren Sandro Mezzadra talar om ”rätten att fly” och menar att migranter inte enbart ska ses som passiva offer för en orättfärdig ordning, utan som individer som faktiskt agerar i strid mot denna ordning och som därigenom visar att andra förhållningssätt är möjliga.

Under 1970-talet fanns en levande svensk utgivning av böcker som på olika sätt anknöt till Karl Marx huvudverk Kapitalet. Ett kvartssekel senare ser situationen annorlunda ut, trots att nyläsningarna av Marx fått ett ordentligt uppsving internationellt: de kommunistiska diktaturernas fall har gynnat en öppnare och mer förutsättningslös debatt om Marx skrifter. I Fronesis nr 28 riktas uppmärksamheten mot Marx ekonomikritik. Vi introducerar en spännande aktuell forskning i övertygelsen om att Marx ekonomikritik alltid kommer att vara aktuell i en diskussion om globalisering, klasspolarisering och kapitalismens exploatering.

En levande internationell debatt

Den internationella Marxforskningen är delvis ett resultat av att flera tidigare opublicerade manuskript har publicerats. Ett exempel är det så kallade Bearbetningsmanuskriptet, som Marx skrev vid årsskiftet 1871/72, där den senare så uppmärksammade teorin om varans fetischkaraktär utarbetas. Delar av detta arbetsmaterial presenteras nu för första gången på svenska.

Ekonomerna Andrew Kliman och Alan Freeman – från skolbildningen TSSI (Temporal Single System Interpretation) – angriper den inom ekonomkåren förgivettagna uppfattningen att Marx värdeteori har bevisats vara logiskt inkonsekvent. Författarna menar i stället att det i dag är möjligt att lyfta fram Marx som den mest radikala ekonomiska kritikern av kapitalismen. Matematikern och statsvetaren Michael Heinrich samt filosofen Chris Arthur – som bägge representerar den tradition som ofta benämns värdeformanalys – påtalar ekonomikritikens hegelianska influenser. Marx teorier innebär ett (ofullbordat) brott med den politiska ekonomins grundläggande kategorier, vilket samtidigt gör ekonomikritiken till ett viktigt redskap för att analysera dagens globala ekonomi.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skriver om förhållandet mellan Marx och hans kollega Friedrich Engels och menar att skillnaderna dem emellan är större än vi kanske trott. Liedman reser frågan om vi i själva verket inte har att skilja mellan en ”marxism” och en ”engelsism”. Engels betydelse för hur Marx arbeten kommit att tolkas behandlas också av filosofen och ekonomen Rolf Hecker (en av redaktörerna för den tyska utgåvan av Marx och Engels samlade verk).

I Fronesis nummer 28 medverkar även ekonomhistorikern Daniel Ankarloo och sociologen Anders Ramsay med utförliga introduktioner till texterna.

Det talas allt oftare om ”demokratins kris”. Valdeltagandet sjunker och de politiska partierna tappar medlemmar. Förtroendet för de politiska institutionerna minskar alltmedan politikens former förändras: vi ser att privata aktörer får allt större inflytande samtidigt som allt fler politiska avgöranden flyttas från traditionella beslutsfattande organ till expertgrupper. Kan vi tala om en förskjutning från demokrati till expertstyre? Det är denna fråga som Fronesis nr 29–30 tar avstamp i.

Har experterna avpolitiserat demokratin?
Det ökade expertstyret märks särskilt tydligt på områden som kräver särskild fackkunskap, till exempel miljöfrågor och genteknik. Statsvetaren Åsa Knaggård skriver om den svenska klimatdiskussionen och konstaterar att frågan om klimatförändringar präglas av vetenskaplig osäkerhet, vilket får såväl vetenskapliga som politiska följder. Med utgångspunkt i kärnavfallsproblematiken och SKB diskuterar sociologerna Rolf Lidskog och Göran Sundqvist hur förhållandet mellan expertkunskap och politik kan demokratiseras. Både Knaggård och Lidskog/Sundqvist visar på hur miljöfrågor tenderar att avpolitiseras genom att flyttas från politiken till vetenskapen. Men eftersom frågor av detta slag inte bara är komplicerade, utan även starkt värdeladdade, kräver de just en politisk lösning.

Flera av numrets texter berör ett klassiskt demokratiteoretiskt dilemma: Vilka bör styra? Experterna eller folket? Det vore lätt att tolka det minskade valdeltagandet som politiskt ointresse och minskat stöd för demokratin. Denna slutsats är dock inte riktig – undersökningar från stora delar av världen visar att demokratin som ideal har starkare folkligt stöd än någonsin. Frågan blir därför hur experternas ökade inflytande kan hanteras.

Den amerikanske statsvetaren Frank Fischer utgår från att experter är nödvändiga i politiken, men försöker tilldela dem en roll där de förutom att tillhandahålla vetenskaplig kunskap kan stödja medborgarna i deras politiska deltagande. Fischer landar i en deliberativ modell, det vill säga en idé om att demokratiskt deltagande växer fram i överläggningar mellan olika aktörer. Gentemot ett sådant demokratiideal menar Iris Marion Young att dessa överläggningar – så länge som de äger rum inom ramen för dagens politiska institutioner – kommer att kontrolleras av dem som redan befinner sig i maktställning.

Kulturpolitiken debatteras livligt, samtidigt som gränsen mellan kulturpolitik och andra politikområden luckrats upp. Sådant som förknippats med kultursektorn har alltmer blivit en del av de ”nya ekonomierna”, men har det förbättrat kulturproduktionens villkor? I Fronesis nr 31 introduceras den internationella diskussionen om förhållandet mellan kultur och politik.

Var går gränsen mellan kultur och politik?
Under senare tid har den svenska kulturpolitiska debatten varit ovanligt livlig. Främst har den handlat om den första stora kulturpolitiska utredningen på flera årtionden och dess förslag om att reformera de bidragsgivande kulturmyndigheterna och avskaffa kvalitetsbegreppet i de kulturpolitiska målen. I den nu presenterade kulturpropositionen tydliggörs att omorienteringen ska ses mot bakgrund av underliggande förändringar inom kulturpolitiken, framför allt dess förhållande till andra politikområden såsom arbetsmarknads- och näringslivspolitik.

I Fronesis nr 31 introduceras några bidrag ur den internationella diskussionen om förhållandet mellan kultur och politik. Inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden, har kultursektorn under senare årtionden präglats av en tilltagande marknadsorientering. Detta förhållande – som i debatten kring den svenska kulturutredningen har berörts bara ytligt – behandlas i flera av numrets texter.

Angela McRobbie, som tar sin utgångspunkt i de förändrade villkoren för samtidskonstnärer och modedesigners i London under 1990-talet, visar att kulturarbetarnas villkor inte i första hand påverkades av kulturpolitikens förändringar, utan av gentrifieringen, exploateringen av vissa stadsdelar samt hårdare a-kasseregler. Medie- och kulturforskaren Tom O’Regan diskuterar följderna av att den australiensiska kulturpolitiken (som, väl att märka, anses omfatta både film och public service) periodvis har hanterats som delar av andra politikområden.

I andra texter diskuteras det specifika förhållandet mellan kultur och ekonomi. Vi publicerar nationalekonomen William J Baumols numera klassiska artikel om de grundläggande strukturella problem som kulturproduktion ställs inför i en tillväxtekonomi. I en text av kulturvetaren Per Möller diskuteras dagens estetisering av produktionen i anslutning till Baumols tes.

Utifrån några historiska nedslag – från 1700-talets gatumusikanter till 1900-talets jazz- och proggmusiker – diskuterar Rasmus Fleischer, historiker och grundare av Piratbyrån, ersättningskonflikter mellan professionella musiker och förnyande amatörer. Felix Stalder och Otto von Busch, konst- respektive designforskare, framhäver i sina texter kulturproduktionen som en process.

Var den tredje vägens politik blott en »nyliberalism med mänskligt ansikte«, eller tvärtom ett försvar av den socialdemokratiska modellen i en tid av tilltagande ekonomisk globalisering? Vad kan det socialdemokratiska idéarvet säga om vår tids ökade ojämlikhet? I Fronesis nr 32-33 diskuteras socialdemokratin, som politisk idéströmning och ekonomisk-politisk modell.

Den sociala demokratin efter tredje vägen
I dagens Europa befinner sig få socialdemokratiska partier i regeringsställning. Den »tredje vägens« politik, förknippad med Tony Blair och New Labour, tycks ha förlorat sin lyskraft. Ett drygt årtionde efter Blairs valseger 1997 är det få som söker en socialdemokratisk förnyelse genom att röra sig ännu mer mot mitten.

Men i finanskrisens spår har efterfrågan på socialdemokratisk politik blivit allt större. För att kunna vinna regeringsmakten tvingas borgerliga partier överge den nyliberala systemskiftesretoriken till förmån för ett åtminstone retoriskt försvar för socialdemokratiska välfärdslösningar. Och i många socialdemokratiska partier förs en självrannsakande debatt i sökandet efter en politik som både kan hantera globaliseringens utmaningar och stärka välfärden, sysselsättningen och den sociala sammanhållningen.

I Fronesis nr 32-33 diskuteras de senaste decenniernas förändringar av socialdemokratin, både som politisk idéströmning och som ekonomisk-politisk modell. Innebar den tredje vägen bara en »nyliberalism med mänskligt ansikte«, eller lyckades man tvärtom värna den socialdemokratiska modellen i en tid av tilltagande ekonomisk globalisering? Vilken betydelse har det socialdemokratiska idéarvet för vår tids ökade ojämlikhet, och är socialdemokratin i dag bara en angelägenhet för Västeuropa?

Vi publicerar Labour-parlamentarikern Jon Cruddas och SPD-partisekreteraren Andrea Nahles upprop för en ny socialdemokratisk politik, författat tio år efter Tony Blairs och Gerhards Schröders manifest för den tredje vägen. Den brittiske statsvetaren David Held skisserar en global socialdemokratisk modell som kan stärka regleringen av den globala finansmarknaden och öka det folkliga inflytandet över de allt mäktigare internationella institutionerna. Den brasiliansk-amerikanske rättsvetaren Roberto Mangabeira Unger – som även varit minister i Brasiliens president Lulas socialdemokratiska regering – diskuterar socialdemokratins möjligheter i ett samhälle som allt mindre präglas av industrisamhällets sociala strukturer och alltmer av tjänsteekonomins nya krav.

Statsvetaren Magnus Ryner synar finanskrisens förhållande till den tredje vägens politik som sedan 1990-talet förts av europeiska socialdemokratiska partier. Utifrån exemplet New Labour diskuterar de franska statsvetarna Florence Faucher-King och Patrick Le Galès hur en rad nya politiska styrinstrument för den offentliga sektorn – ofta paketerade som new public management – har skapat ett »utvärderingssamhälle« som både undergräver yrkesetiken och omstöper medborgarna till konsumenter.

De nordamerikanska forskarna Richard Sandbrook, Marc Edelman, Patrick Heller och Judith Teichman diskuterar huruvida den ekonomiska globaliseringen möjliggör en socialdemokratisk politik i Latinamerika, Afrika och Asien. Sociologen Adrienne Sörbom analyserar hur lokalt aktiva socialdemokratiska politiker och fackföreningsföreträdare i Sverige söker strategier för att motverka globaliseringens lokala effekter.

I Fronesis nr 34 diskuteras folkets betydelse för demokratin. Vilket är det »folk« som ständigt åberopas för att genomdriva samhälls-förändringar eller upprätthålla status quo? Vi undersöker folkbegreppets historia, samtida uttryck för populism och diskuterar folkmaktens betydelse i en värld där den politiska och ekonomiska makten allt mindre sammanfaller med nationalstatens gränser.

Folkviljan, populismen och demokratin
Politiken präglas alltmer av en vilja att företräda »vanligt folk«. Göran Hägglund och kristdemokraterna talar om »verklighetens folk« medan Sverigedemokraterna säger sig stå upp för »folkhemmet«. Ute i Europa har den populistiska radikalhögern letat sig in i både parlament och regeringar. I Latinamerika kommer de populistiska uttrycken tvärtom vänsterifrån.

Demokrati handlar alltid om folket och dess rätt att styra sig självt. Men det är ingalunda självklart vilka som utgör folket eller vad som menas med folkviljan. Folket kan avse den samlade befolkningen, exempelvis när folkets röst ska uttryckas genom ett allmänt val. Men det kan också avse bara en del av befolkningen. »Vanligt folk« kan ställas mot samhällets eliter och svenskar kan ställas mot icke-svenskar.

I Fronesis nr 34 diskuteras folkets betydelse för demokratin. Vilket är det »folk« som ständigt åberopas för att genomdriva samhällsförändringar eller upprätthålla status quo? Vi undersöker folkbegreppets historia, samtida uttryck för populism och diskuterar folkmaktens betydelse i en värld där den politiska och ekonomiska makten allt mindre sammanfaller med nationalstatens gränser.

Den belgiske statsvetaren Cas Mudde analyserar den populistiska radikalhögern i Europa och hävdar att den främst är en patologisk variant av ett tänkande som i övrigt accepteras i våra samhällen. Sverigedemokraternas hänvisningar till »folkhemmet« undersöks av statsvetaren Anders Hellström. Den italienske sociologen Carlo Ruzza skriver om den höger som styr Berlusconis Italien. Den argentisk-engelske filosofen Ernesto Laclau diskuterar utifrån exemplet Hugo Chávez populismens betydelse i dagens Latinamerika. Huruvida »putinismen« i Ryssland går att förstå som ett slags populism behandlas av statsvetaren Mi Lennhag.

Vi publicerar dessutom en rad klassiska nyckeltexter, bland annat Emmanuel Joseph Sieyès »Vad är det tredje ståndet?« från 1789 och den tidiga feministen Elizabeth Cady Stantons Seneca Falls-förklaring från 1848. Historikern C. L. R. James diskuterar de slavuppror som ledde till bildandet av den första postkoloniala staten Haiti i början av 1800-talet. De politiska filosoferna Michael Hardt och Antonio Negri gör i sitt bidrag upp med de föreställningar om »folket« som traditionellt har präglat såväl vänsterns tänkande som andra synsätt.

Uppdelningen mellan det biologiska som givet och det sociala som flexibelt ifrågasätts inom allt fler vetenskaper. Vilka konsekvenser får de uppluckrade gränserna för vänstern, som haft ett tveeggat förhållande till biologiska förklaringar? Fronesis nr 35 synar de senaste årens evolutionsteoretiska forskning och internationella diskussion om förhållandet mellan människan och hennes omvärld.

Gränsen mellan det biologiska och det sociala
Inom vetenskapen har det blivit allt svårare att upprätthålla uppdelningen mellan det biologiska som givet och det sociala som flexibelt. Lika svårt har det blivit att dra en tydlig gränslinje mellan politiska och naturvetenskapliga angelägenheter. Klimatfrågan är ett tydligt exempel, där frågan om människans kollektiva vara blivit oskiljaktig från frågan om planetens tillstånd. Den återaktualiserade frågan om kärnkraftens säkerhet är ett annat.

Vilka konsekvenser får dessa uppluckrade gränser för vänstern, som framför allt i sin feministiska gren har betraktat biologiska förklaringar som illa dold konservatism? I vilken utsträckning kan dagens evolutionsbiologi och neurovetenskap bidra till att bättre förklara mänsklig socialitet, kultur och människans politiska beteende? Är den sociala tillvaron rentav en funktion av den biologiska?

I Fronesis nr 35 presenteras en rad texter om senare års evolutionsteoretiska forskning och internationella diskussion om det politiska förhållandet mellan människan och hennes omvärld.

Ekonomen Herbert Gintis och biologen Anne Fausto-Sterling diskuterar i sina texter den intima kopplingen mellan det biologiska och det sociala. Vetenskapsfilosofen David J. Buller belyser i sitt bidrag hur en rad problematiska grundantaganden präglar evolutionspsykologin – som han ändå menar har en intressant utvecklingspotential. David A. Stack, Johan Örestig, Erik Svensson och Jonas Olofsson diskuterar, utifrån sina olika hemvister inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap, vänsterns föränderliga förhållande till föreställningen om människans natur.

Filosofen Richard Rorty diskuterar i sin text det problematiska med att förväxla goda naturvetenskapliga beskrivningar med produktiva politiska visioner. Idéhistorikern Sverker Sörlin visar hur de senaste seklens politiska tänkande ständigt har förändrat sin syn på förhållandet mellan kultur och natur – och hur denna fråga i dag är på väg att omförhandlas. Detta exemplifieras av både Donna Haraway, som diskuterar människans förhållande till hundar och andra »sällskapsarter«, och Michel Serres, som vill ge även ickemänskliga aktörer politisk och juridisk status.

Kan vi i dag tala om en samhällskritikens demokratisering, som givit fler tillträde till kritikens arenor – eller kännetecknas vår tid snarare av ett cyniskt förnuft som gör oss likgiltiga för sakernas tillstånd? I Fronesis nr 36–37 undersöks potentialen och aktualiteten hos en rad klassiska kritiska teoribildningar, såsom marxism, kritisk teori, psykoanalys och foucaultiansk genealogi.

Vart tog samhällskritiken vägen?
Kritik framhålls ofta som ett ideal i vårt samhälle. Genom ”kritiskt tänkande”, som är ett självklart mål för nästan all utbildning, har kritiken demokratiserats och spridits. Mediernas förändring under de senaste åren har likaså inneburit ökade möjligheter att kritisera maktutövare och orättvisor.

Samtidigt finns det de som menar att utrymmet för kritik krymper. Kulturjournalistiken sägs ha blivit omstöpt till en »journalistik om kultur« inriktad på topplistor och författarporträtt. Kultur- och samhällsdebatten anses överhuvudtaget ha antagit formen av en metadebatt, som snarast syftar till att bekräfta införstådda positioner genom olika begreppsliga markörer i stället för att åstadkomma politisk förändring.

I Fronesis nr 36–37 diskuterar vi förutsättningarna för samhällskritik. Kan vi tala om en kritikens demokratisering, som givit fler tillträde till kritikens arenor – eller kännetecknas vår tid snarare av ett cyniskt förnuft som gör oss likgiltiga för sakernas tillstånd? Vi undersöker potentialen och aktualiteten hos en rad klassiska kritiska teoribildningar, såsom marxism, kritisk teori, psykoanalys och foucaultiansk genealogi.

Påkallar vår tids sociala och politiska utmaningar några särskilda former av kritik? Till vad syftar det kritiska tänkandet i dag – en förändring av oss själva eller en förändring av samhället? Dessa och andra frågor tas upp i en intervju med litteraturkritikern Anders Johansson, filosofen Sharon Rider samt stats- och genusvetaren Malin Rönnblom.

Dessutom publiceras den franske idéhistorikern Michel Foucaults »Vad är kritik?« för första gången på svenska.

1958 uttalade en enad sydafrikansk befrielserörelse en vädjan till det internationella samfundet: Stöd oss i kampen för att störta apartheidregimen genom att bojkotta sydafrikanska varor! Omvärlden svarade med en kampanj som med tiden växte till en av de största och mest inflytelserika sociala rörelserna under hela efterkrigstiden. Men antiapartheidrörelsen medverkade inte bara till apartheids avskaffande i Sydafrika, den spelade också en viktig roll i uppkomsten av dagens globala civilsamhälle.

I Solidaritetens betydelse skildras och analyseras för första gången den globala antiapartheidrörelsens framväxt. Håkan Thörn jämför också de nationella solidaritetsrörelserna i Storbritannien och Sverige, två länder som på olika sätt spelade viktiga roller i kampen mot apartheid.

Till det omöjligas konst rymmer åtta essäer om litteraturens och konstens relation till det som inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning. Carin Franzén rör sig över ett vitt fält av estetiska, filosofiska frågor, från Dante till Jelinek. På olika vis handlar texterna om den ”långa väg” som gör konsten och litteraturen till något mer än konsumtion.

Carin Franzén är docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Hon har bland annat givit ut Att översätta känslan: En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik och För en litteraturens etik: En studie i Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons författarskap.

En av kulturutredningens avhoppade ledamöter presenterar här en egen kulturutredning, i den officiella utredningens skugga. David Karlssons bok är ett både kritiskt och konstruktivt försök att tackla den fråga som ruvar bortom alla budgetkontroverser, uppblåsta honnörsord och upprörda debattinlägg: varför behövs det en kulturpolitik överhuvudtaget? För första gången utsätts Kulturutredningen för den utredning den förtjänar.

David Karlsson är idéhistoriker och kulturskribent, verksam vid Nätverkstan i Göteborg. Han var sekreterare i Kulturutredningen från starten sommaren 2007 tills han valde att lämna den sommaren 2008.

»Vi kämpar mot onda människor. […] vi bekämpar ondskan med det goda.»

När den dåvarande presidenten George Bush Jr talade till folket efter terrorattacken den 11/9 2001 använde han gång på gång ordet ondska. Bush var inte ensam om denna retorik – begreppet ondska har fått en renässans under de senaste decennierna, i politiken, juridiken, humanvetenskaperna, psykologin, journalistiken osv. Anders Johansson placerar i sin nya bok in litteraturen i det sammanhanget. När den moderna litteraturen uppstår under romantiken är det som det godas form par excellence. Och i den formen, den metafysiken, lever den fortfarande. Det visar sig både när kulturministern vill lyfta fram kulturupplevelser som främjar hälsan, och när allmänheten skriver dikter till minne av den mördade Engla Höglund. Litteraturen blir allt godare, samtidigt som myten om ondskan blir allt starkare.

I Göra ont tacklas denna situation från en mängd olika håll. Johansson diskuterar allt från Abu Ghraib-foton och Radovan Karadžic´s poesi, till Nikanor Teratologens excesser och riddar Katos skavande hjärta. Resultatet är inte en stegvis väg från syfte till slutsats, utan snarare en mångfacetterad väv där myten om ondskan avslöjas och fördjupas, samtidigt som den litterära godhetsmetafysiken synliggörs och rivs sönder, försvaras och förkastas. Är det först i mötet med före-ställningen om ondskan som litteraturens existens kan motiveras? Hur skulle en ond litteratur se ut?

»Det vanligaste svaret på frågan varför man överhuvudtaget ska diskutera litteratur i relation till ondska är alltså att litteraturen är särskilt bra på att gestalta ondskan, öka vår förståelse för den, osv. Det är ett dåligt svar, bland annat för att det naglar fast litteraturen i den traditionella idealistiska position som istället borde synliggöras och ifrågasättas. Det är av den anledningen man bör svara genom att vända på frågan: det är inte ’ondskan’ som behöver litteraturen utan tvärtom! Genom att relatera litteraturen till den allt populärare föreställningen om att begreppet ondska har ett innehåll skulle man om inte annat antingen kunna befria litteraturen från något av dess nedärvda godhet, eller också börja precisera vad denna godhet faktiskt består i.»

Anders Johansson är litteraturvetare och kritiker. Han har tidigare givit ut Avhandling i litteraturvetenskap och Nonfiction.

Vem är du? Och hur kan du bevisa det? Efter den 11 september har kontrollen av resenärer inom och mellan olika länder trappats upp. Valentin Groebners Personbevis handlar om identifieringens förhistoria och historia, från medeltiden till idag. Groebner undersöker samspelet mellan pappren och deras bärare, mellan det äkta och det falska, mellan kontroll och kryphål. Han visar att de identitetshandlingar som vi bär på oss döljer en ansenlig mängd medeltid. Och att historien om dem redan från början är en politisk historia.

Valentin Groebner är historiker vid universitetet i Luzern, Schweiz, och författare till flera uppmärksammade studier om medeltidens och renässansens historia.

Kriser, katastrofer och krig förintar ackumulerat arbete för att producera ett liv format i dödens avbild. I motsats till denna dödens effektivitet minns vi Maurice Blanchots ord om dödens klumpighet. Vi måste ”dö som någon som inte lärt sig hur man gör, någon som skolkade från de lektionerna”. Vi talar alltså om samtidens kommande död, om den apparats död som sätter själva livet till sin avbild. I den meningen handlar vårt dödens ethos om undergången och om modet att våga dö en smula för att kunna leva. Först när vi skönjer en gemenskap som i sanning förmår blomma tillsammans med denna glädje inför undergången kommer vi att kunna lämna denna värld vi lever i.

Det politiska som begrepp är en klassiker i 1900-talets politiska teori. Carl Schmitt (1888–1985) var en berömd statsrättsjurist och politisk tänkare i Weimar-republiken som senare blev för evigt komprometterad genom sitt inträde i nazistpartiet 1933 och sin ställning som »kronjurist» i Det tredje riket. Hans kompromisslösa tänkande har emellertid fascinerat många, också till vänster, och de senaste decennierna har det stått strid om vem han egentligen var.

Den berömda och beryktade grundtesen i Det politiska som begrepp är att det är åtskillnaden mellan vän och fiende som konstituerar »det politiska». Utan fienden, fientligheten, konflikten och ytterst kriget existerar inte det politiska. Alla »egentliga» politiska teorier kännetecknas enligt Schmitt av att de utgår från att människan av naturen är ond. Människor vill i allmänhet inte varandra väl, och man gör klokt i att rusta sig för angrepp och försvar, att söka efter vänner och bundsförvanter.

Den politiska åtskillnaden mellan vän och fiende får, menar Schmitt, inte blandas samman med andra tänkbara skillnader: god eller ond, vacker eller ful, lönsam eller olönsam etc. Den politiska fienden behöver inte vara moraliskt förkastlig, heller inte i ekonomiskt avseende en konkurrent, utan det kan tvärtom kanske vara lönsamt att göra affärer med honom. Den politiska fienden är rätt och slätt den andre, den främmande, den vars sätt att vara, vars livsform, är oförenlig med det egna sättet att vara. En privat fejd är inte politisk. En politisk fiendskap föreligger först när en grupp människor i all offentlighet konfronterar en annan grupp människor, det vill säga när en vän-fiende-gruppering föreligger.

Carl-Göran Heidegren sätter i en inledning in boken i sitt idéhistoriska sammanhang, och i en efterskrift läser Ernst-Wolfgang Böcken­förde, professor emeritus i juridik och före detta domare i den tyska Författningsdomstolen, Det politiska som begrepp som en nyckel till Carl Schmitts författarskap.

Filosofen Spinoza (1632–1677) möter idag ett stort intresse. Det är inte hans ifrågasättande av själens odödlighet och människans särställning i Guds skapelse som ter sig omstörtande, men väl hans förståelse av den mänskliga identiteten, som individ och del av en kollektiv gemenskap. För Spinoza kan individen inte förstås som en på förhand given enhet. I stället måste man undersöka den mångfald av band och affektiva förbindelser till den kollektivitet i vilken varje enskild människa alltid redan är inbegripen, och endast utifrån denna samexistens blir det möjligt att förstå det mänskliga handlandet och tänkandet. Via analysen av de mänskliga passionerna, deras rörelser och inre logik, möjliggörs en idé om kunskap, frihet och subjektivitet som redan från början är ontologisk, existentiell och politisk. Gemensamt för alla dessa områden är avvisandet av en idealitet till förmån för en realitet förankrad i kroppens materialitet, affektivitetens dynamik och tänkandets införlivande i världen.

Genom Spinozas verk löper förståelsen av människan som kraft, en kraft som ständigt konstituerar sig själv och världen. Kraftbegreppet i dess olika former – som kropp, kunskap och makt – blir i Fredrika Spindlers essäer avgörande för förståelsen av den etiskt och politiskt omvälvande potentialen i Spinozas tänkande, och dess starka aktualitet i vår egen samtid. I åtta kapitel skärskådar hon hans särpräglade tankesystem från olika perspektiv.

Om Spinoza: Makt och kraft är den första delen i en filosofisk trilogi, där de resterande delarna handlar om Nietzsche och Deleuze.

Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns Högskola. Hon har tidigare givit ut bland annat Philosophie de la puissance et détermination de l’homme chez Spinoza et chez Nietzsche.

På vilket sätt är Nietzsche relevant för oss idag? Efter sin hyllade bok om Spinoza går Fredrika Spindler i Nietzsche: Kropp, konst, kunskap i närkamp med Friedrich Nietzsches verk. Utgångspunkten är det otidsenliga i Nietzsches tänkande, hur hans tänkande går på tvärs inte bara mot sin egen, utan även mot vår samtid – däri ligger dess aktualitet. Med lika öppen som skarp blick utmanar oss Spindler att med Nietzsche reflektera över vår tids otänkta: de dolda antaganden som styr begreppsliggörandet av det politiska, det reaktivas ordning, den stumma dialektiken mellan bristen och överflödet, hur kroppen och dess förbisedda passioner är konstitutiv för och alltid överskrider vårt förment förnuftiga tänkande, hur man blir vad man är.

Spindler angriper Nietzsche med samma verktyg han själv använde i sina genealogiska och kritiska analyser: en mikroskopisk blick kombinerad med distansens pathos, en analytisk kyla parad med det kritiska projektets glädje. I en tid då konfliktlinjerna i det offentliga samtalet tycks vara reducerade till krusningar på samförståndets yta är det av största vikt att med samtidig kraft och precision, styrka och varsamhet, metodiskt fråga ut och rasera den förmodade grund vi alla går på, till förmån för en mer affirmativ hållning gentemot livet självt i alla dess ännu oupptäckta skepnader. Att – och hur – Nietzsches verk åstadkommer detta blir tydligt i Spindlers varsamma läsningar.

»Därför måste vi förstå också hur själva filosofin är en fara – ett explosivt material, som Nietzsche säger i Ecce Homo, som i verkligheten äger kraften att spränga våra illusioner, skyddsmurar och livslögner i bitar. Inte för att ersätta dem med absoluta sanningar och eviga värden, utan för att mot dem sätta kraften i nya konstellationer, begrepp och problem vilka i sin tur alltid måste vara präglade av sina egna sprickbildningar. Jag tror att den otidsenlighet som Nietzsche talar om som filosofins är denna: det handlar inte bara om att kunna gå emot sin egen tid, utan om att ur den förskjutning den skapar i visioner, kritik och analys alstra en ny tid, ett nytt liv, mera liv.» (Ur inledningen)

Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns Högskola. Hon har tidigare givit ut bland annat Spinoza: Multi-tud, affekt, kraft.

Texter om stadens och rummets förändringar i den globala kapitalismen.

Vem har rätt till staden i en tid präglad av ökad ojämlikhet, gentrifiering och konkurrens städer emellan? Hur har nyliberalismen berett rum för kapitalismen genom att frånta människor deras platser och rättigheter? Vilka är förutsättningarna för samhällsförändring?

I Ojämlikhetens nya geografi analyserar kulturgeografen David Harvey den globala kapitalismens nya rumslighet och den ojämlikhet som den skapar. Han diskuterar hur vår kunskap om dessa processer kan bidra till att både stärka jämlikheten och förbättra miljön.

Boken innehåller några av Harveys mest betydande texter och teorier. Här finns både nyskrivet och äldre material från ett författarskap som under fyra årtionden gett oss viktiga inblickar i kapitalismens rumsliga dimension.

Har dagens feministiska och vänsterprogressiva rörelser förlorat förmågan att föreställa sig en framtid bortom kapitalismens och könets principer?

Hur kan radikala politiska projekt göra motstånd mot de maktstrukturer som de samtidigt är en del av? Utifrån vilka positioner kan kollektiva visioner formuleras?

I Att vinna framtiden åter diskuterar Wendy Brown politiska former bortom den melankoli och brist på revolutionära horisonter som har kommit över såväl feminismen som vänstern i stort.

Gömda flyktingar, papperslösa, illegala – bakom benämningarna döljer sig människor som varken välfärdsstaten eller den postindustriella staden har plats för. Hur hanterar samhället deras närvaro och hur navigerar de själva genom, och organiserar sin tillvaro i, det offentliga rummet? Med utgångspunkt i Göteborg, en stad präglad av samtidig tillväxt och segregering, en stad som vill attrahera vissa nya invånare men inte andra, låter Holgersson dubbelexponeringen av staden spegla ett samhälle som glider isär.

Helena Holgersson är verksam vid Sociologiska institutionen och Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet. Hon är en av redaktörerna till Göteborg utforskat som gavs ut av Glänta 2010. Detta är hennes avhandling.

Varför vänder vi oss till historien för svar på samtidens frågor? Individer på jakt efter ursprung, politiska rörelser på jakt efter auktoritet och marginaliserade grupper på jakt efter legitimitet blickar alla bakåt. Sällan diskuteras att historien – snarare än att vara en outsinlig källa till kunskap – tenderar att bli en spegel i vilken vi åter får syn på oss själva. Mot den historiska manin och det självbespeglande begäret ställer Sara Edenheim idén om anakronismen, ett mindre linjärt och mer explosivt förhållningssätt till det förflutna.

Anakronismen sätter villkoren för samtidens besatthet av det förgångna på spel och är samtidigt ett försök att utarbeta en alternativ hållning gentemot såväl det förflutna som framtiden.

Sara Edenheim är filosofie doktor i historia och arbetar som forskare och lärare vid Umeå centrum för genusstudier samt vid institutionen för Idé- och samhällsstudier, Umeå universitet.

Hemliga städer är en essä om underjordiskt liv, flyktingläger, rymdbaser, atombyar och hemliga sällskap. Men framför allt handlar den om inhägnade samhällen (gated communities) och kåkstäder, två allt vanligare extremer i stadsutvecklingens historia.

I Hemliga städer kopplar Göran Dahlberg i en koncentrerad essäistisk form samman olika former av hemlighållanden. Han rör sig mellan underjordiska städer i Vietnam och flyktingläger i Algeriet, mellan Månbas Alfa och sydafrikanska kåkstäder. Kanske säger alla dessa grader av hemlighetsmakeri mer än vi anar om oss själva och de välbekanta städer vi rör oss i.

Göran Dahlberg är tidskriften Gläntas grundare och redaktör. Han utkom senast med Att umgås med spöken (2009).

Hur kan man vittna om en unik erfarenhet och samtidigt bli trodd? ”Du har ingenting sett i Hiroshima”, upprepar en röst i Marguerite Duras Hiroshima, mon amour. De som överlevde Förintelsen kan inte vittna om densamma hävdade Primo Levi. Kring detta dilemma kretsar Michael Azars essä om vittnet och vittnesmålet. Det börjar i Paulus omvändelse och slutar i Guantanamo, DNA-analyser och självbiografier.

Michael Azar är författare och docent i idéhistoria, verksam i Göteborg. Han har tidigare givit ut fyra böcker, senast Döden i Beirut 2007. Under hösten 2008 spelades hans debutpjäs Deadline på Angeredsteatern i Göteborg.

En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening

Vårt samhälle genomsyras av ett välvilligt men diskriminerande skillnadstänkande. Genom en mängd exempel, hämtade från idéhistorien, populärkulturen och händelser i samtiden, utforskar Aleksander Motturi de dilemman som vurmen för mångkultur rymmer. Nyckelordet är etnotism – en efterföljare till den rasism som förlorade sin rumsrenhet i och med nazismen.

Aleksander Motturi är filosof, verksam som konstnärlig ledare för Clandestinofestivalen. Han har tidigare givit ut Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna (Glänta Produktion 2003), samt översättningar av bland andra Ludwig Wittgensteins Blå och bruna boken och Filosofi.

Moderniteten skulle bli det stora språnget framåt, in i en värld befriad från ett blint och outgrundligt öde. Men än idag har vi inte kontroll över vad som händer i våra samhällen, lika lite som vi har kontroll över vad som händer på jorden. Kanske saknar vi till och med de verktyg som skulle kunna kontrollera krafterna som formar våra livsvillkor.

I Flytande rädsla fortsätter Zygmunt Bauman den utforskning av modernitetens ambivalenser, av dess löften och hot, av dess framsteg och katastrofer, som gjort honom till en av vår tids mest uppmärksammade sociologiska skriftställare. Vi lever idag, hävdar han, i en rädslans tid. Både naturen och andra människor väcker farhågor. Rädslan närs av naturkatastrofer, miljöförstöring och förgiftad mat, av våldsbrott och terrorattacker. Men det finns också en tredje zon, en grå och ännu namnlös zon, varifrån hoten inte är alltigenom naturliga, inte alltigenom mänskliga, utan naturliga och mänskliga på en och samma gång, men inte riktigt någotdera. Den zon där kraftverk exploderar, bensinkranar sinar, börser kraschar, allsmäktiga företag försvinner tillsammans med jobb man trott vara solida som klippor, där jetplan med sina tusentals säkerhetsanordningar och hundratals passagerare kolliderar med varandra, där marknadsnycker gör de dyrbaraste och mest eftertraktade tillgångar värdelösa och där alla andra slags tänkbara eller otänkbara katastrofer drar ihop sig, redo att övermanna de försiktiga och oförsiktiga lika. Nya faror upptäcks och annonseras ut nästan dagligen ? och hur många undflyr inte vår och experternas uppmärksamhet, medan de bereder sig att slå till utan förvarning?

Rädslan, säger Baumann, är »en av de mest ödesdigra av de många demoner som bygger bo i vår tids öppna samhällen». Hur ska dessa samhällen hantera osäkerheten i nuet och om framtiden? Kan de återvinna en kontroll som tycks ha glidit dem ur händerna, kan de återvinna en självtillit liknande den som var förknippad med modernitetens löften?

Zygmunt Bauman är professor emeritus i sociologi vid universiteten i Warszawa och Leeds.

Att översätta personliga bekymmer till allmänna problem, och omvänt ? så lyder C. Wright Mills berömda karakterisering av den »sociologiska fantasin». Denna fantasi, kombinerad med ett starkt moraliskt engagemang, utmärker Zygmunt Baumans författarskap. Genom en lång rad böcker har han vunnit erkännande som en av dagens främsta samtidsanalytiker.

I denna essäsamling beskriver Bauman hur »samhället», det nationalstatligt avgränsade rum som kännetecknade den »fasta moderniteten», befinner sig under press från två håll i våra dagars »flytande modernitet»: å ena sidan från de »yttre» globaliserande krafterna och å andra sidan från de »inre» individualiserande krafterna. Bauman försöker- visa hur globala omständigheter och personliga liv hänger samman ? och som en röd tråd genom boken löper en kosmopolitisk vision, en vision om »en medborgerlig förening av den mänskliga arten», som Kant sade.

Zygmunt Bauman är född 1925 i Poznan. Som dissident lämnade han Polen 1968 och var 1972?1990 professor i sociologi i Leeds. Hans bok Modernity and the Holocaust (1989, på svenska Auschwitz och det moderna samhället, 1991) fick stor uppmärksamhet och prisbelönades. Denna och en rad av hans senare böcker finns utgivna på Daidalos.

Samtidsdiagnostikern Zygmunt Bauman vänder i sin nya bok blicken mot Europa och reflekterar över dess framtidsutsikter mot bakgrund av kontinentens historiska erfarenheter och lärdomar. Han granskar föreställningen om Europa, om en europeisk identitet, och ställer frågan vilken roll Europa spelar och kan spela i dagens värld. För Bauman framstår Europa som ett »oavslutat äventyr». Europa uppfann nationalstaten och står nu inför uppgiften att finna en väg bortom den och den westfaliska ordningen. Vilken väg kommer den europeiska integrationen att ta, kommer den att bromsas av euroskeptiker eller att drivas på av eurofederalister? Är en postnationell demokrati möjlig i europeisk skala och kan det nya Europa som håller på att växa fram på nytt påta sig en mission, men denna gång som ett kosmopolitiskt uppdrag?

»Det kan sägas - med kraft och övertygelse - att aldrig tidigare har Europa behövt vara lika äventyrligt som det behöver vara nu. Och att aldrig tidigare har denna planet, som miljonerna privilegierade och välbärgade européer delar med de fattiga och underprivilegierade, behövt ett äventyrligt Europa lika mycket som det behöver det nu: ett Europa som ser ut över sina gränser, ett Europa som försöker komma ifrån sin territoriella begränsning och överskrida sitt eget och på samma gång övriga världens tillstånd, ett Europa med en global mission att fylla.»

Zygmunt Bauman, född 1925, lämnade Polen som dissident 1968, var professor i sociologi i Leeds 1972-1990.

1978 existerade Sovjetunionen och många länder i Europa, Afrika och Asien var kommunistiska. I Kina hade man ännu inte hört talas om någon ”socialistisk kapitalism” och flertalet västeuropeiska länder styrdes av socialistiska partier. 1978 var också året för Sveriges första och enda konferens om marxistisk filosofi. 25 år senare samlades deltagarna från denna konferens för att reflektera över vad som hade hänt med marxismen under högervindarnas era. Idéhistorikern SVEN-ERIC LIEDMAN, idéhistorikern SVANTE NORDIN och vetenskapsfilosofen INGVAR JOHANSSON diskuterar i Marxismens filosofi bland annat relationen mellan totalitarism och marxism, individualism och planekonomi, kapitalism och kolonialism, materialism och engagemang. Deras analys, och samtal, föregås av en utförlig historisk genom gång av marxismens filosofi från Marx till idag av Svante Nordin och avslutas med en framåtriktad och engagerad artikel av författaren och kritikern STEFAN JONSSON.

”Jag är för ung för att ha kunnat tillhöra 1968 års nya vänster, men just därför tycker jag mig också kunna se, nyktert, att den i grova drag förstod världen rätt. Marxismen är för mig ett kunskapsteoretiskt och etiskt val. Med marxismens glasögon på näsan ter sig världen mer begriplig och meningsfull, men i samma stund märker man hur fasansfull och orättvis den är – eländig och vanställd, skrev Adorno – och det framstår som ansvarslöst, ja, hänsynslöst att inte viga sig åt en annan.”
Stefan Jonsson