De texter som samlats i Diskursernas kamp visar upp en rad olika sidor av Foucault, från tidiga analyser av konstverk till sena diskussioner av hur människan förstår sig själv. Foucaults texter har här fått svensk språkdräkt av några av våra främsta översättare.

Bokens redaktörer Thomas Götselius och Ulf Olsson är båda litteraturforskare och kritiker.

Diskursens ordning är en text om språk, om makt och om de spel som var och en som vill ta till orda oundvikligen måste ge sig in i.

Att Diskursens ordning markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi är uppenbart: här konfronteras för första gången hans "arkeologiska" metod med den "genealogiska", samtidigt som han skisserar det forskningsprogram som skulle komma att resultera i verk som Övervakning och straff och Sexualitetens historia.

Diskursens ordning är Michel Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France.

När Michel Foucault dog 1984, 57 år gammal, var han en av de mest betydelsefulla och kontroversiella personerna i den intellektuella världen. Med arbeten som Vansinnets historia, Vetandets arkeologi och Övervakning och straff hade han skaffat sig en självständig ställning och ett ansenligt inflytande. Han var lärd, orädd och politiskt aktivt. Sexualitetens historia (i tre band) kom att bli hans sista verk.

Utgångspunkten för det första bandet, Viljan att veta, är varför vi så insisterande hävdar att vi är sexuellt förtryckta. Foucault analyserar de ideologiska faktorer som genomsyrat maktens tal om sexualiteten. En förutsättning i det talet är att det finns en sanning att uppdaga om sexualiteten i oss och att den kan framträda i bekännelsens form. Makten vill veta, och den lyckas inte sällan göra sin vilja till vår egen. Från att ha betraktat sexualiteten som syndfull talar människan nu skuldtyngd om att hon borde bli mer frigjord.

Det är detta spel mellan makt och vetande som Foucault undersöker, och han hävdar att det inte resulterat i vad makten avsett? en kontrollerbar sexualitet. Sexualiseringen har funnit nya, mångfaldiga uttrycksvägar via den väv av njutning-makt som den monogamt heterosexuella familjens privilegierade ställning givit tillgång till.

I det andra bandet av Sexualitetens historia behandlar Foucault den grekiska senantiken. De källor han främst bygger på är Xenofon, Platon och Aristoteles och frågeställningarna gäller hur den grekiska filosofin betraktade sexuallivet som område för uppskattning och etiska ställningstaganden.

Foucault klargör hur begreppet sexualitet, så som vi använder det, är ett sentida påfund, myntat först i början av 1800-talet, och han hävdar att det är svårt att finna ett likartat begrepp hos grekerna. Grekerna använde dock ett begrepp, afrodisia, om något man grovt skulle kunna säga omfattar »njutning i kärlek», och detta afrodisia blir en nyckelterm i Foucaults undersökning. Foucaults diskussion kring afrodisia blott-lägger hur begreppet konstitueras som en domän för moralisk omsorg. Genom själva begreppet afrodisia anser Foucault att man kan närma sig en förståelse av det som i det sexuella beteendet erkändes som »etisk substans».

Epikuréerna och stoikerna utvecklade en levnadskonst som kretsade kring självomsorgen och som ledde till en omdaning av sexualetiken. Äktenskapet lyftes fram som den bästa ramen för sexuallivet och gossekärleken nedvärderades. Individen trädde fram som moraliskt subjekt och underlades strängare moraliska krav. Inte så att upplevelsen av njutning sattes i direkt förbindelse med det onda, måste lyda en gudomlig lag eller skärskådas och bekännas, men själva frågan om det onda började, enligt Foucault, nu ta form, uppmärksamheten på lagen trängde undan levnadskonsten och beredde vägen för en asketisk livshållning.

I detta det första av Foucaults många civilisationskritiska arbeten vill han visa hur uppfattningen om vansinne och vad som är "normalt" förändrats över tiden liksom samhällets sätt att hantera vansinnet i olika institutioner.

Han sammanbinder dessa förändringar med de grundläggande civilisationsuppfattningar som format det europeiska tänkandet sedan medeltiden.

Sune Sunesson ger i sitt förord en insiktsfull presentation av Foucaults arbeten och utveckling.

Den gängse filosofin hävdar att subjektet och förnuftet måste få härska -- i människans namn. Men blir den verkliga människan mindre mänsklig, om vi berövar den abstrakta människan hennes ställning som förklaringsfaktor till allting? Det är Foucaults fråga i detta klassiska arbete från 1969.

"Jag förstår att de alla känner sig obehagliga till mods. De har förmodligen haft en viss svårighet att fatta att deras historia, deras nationalekonomi, deras sociala praktiker, det språk de talar, deras förfäders mytologi, de sagor de fick sig berättade då de var små, lyder under regler som inte alla är givna för deras medvetande. De önskar knappast att man dessutom skall ta ifrån dem den diskurs där de omedelbart, utan distans, vill kunna säga vad de tänker, tror eller inbillar sig." (Ur Vetandets arkeologi)

I sitt personligt hållna förord lyfter Bengt Olle Bengtsson, genetiker vid Lunds universitet, fram Foucaults analys av hur "vetandet" formas i mötet mellan maktförhållanden, ideologier och vetenskaper.

För Foucault framstår övergången från brutala kroppsstraff till fängelsestraff som följden av en ny och effektivare disciplinering av människorna, något som går igen på en rad områden, från 1600-talet och framåt: skolväsendet, arméerna och fabrikerna. En äldre form av maktutövning ersätts av en ny och än mer långtgående, som ytterst syftar till människornas fullständiga normalisering och anpassning till det nya produktionssystemets krav. I fängelseinstitutionen får dessa tendenser sitt mest fullödiga uttryck. Den kanske mest inflytelserika av Foucaults långa rad av civilisationskritiska undersökningar. I en inledning till boken ger Sune Sunesson en klargörande presentation av Foucaults tänkande.

Imperiet är ett försök att utifrån delvis nya begrepp och perspektiv förstå de transformationer som just nu skakar jordklotet ekonomiskt, socialt och ideologiskt. Till skillnad från många andra radikala tänkare välkomnar Hardt och Negri förändringarna och betonar de ljusa möjligheter de skapar.

Det nya imperiet är en nätverksliknande maktstruktur med många annorlunda egenskaper som tar över från nationalstaterna. Mot imperiet står mängden, de skapande och älskande människorna som inte vill känna några gränser.

Amerikanen Michael Hardt är litteraturvetare och har bland skrivit böcker om Deleuze.

Italienaren Antonio Negri är filosof med ett långvarigt politiskt författarskap: han sitter sedan många år i husarrest, dömd för inspiration till terrorism. Tillsammans har de tidigare skrivit boken "The labor of Dionysios: a critique of the state-form". De arbetar nu på en uppföljare till Imperiet.

Hegemonin och den socialistiska strategin (1985) är en klassiker inom den politiska teorin, en given referens­punkt för dagens samhällsdebatter och ett av huvudverken inom diskursanalysen.

Genom utmanande och engagerande läsningar av marxistiska 1900-tals­klassiker som Karl Kautsky, Rosa Luxemburg, Georges Sorel, Leo Trotskij och Antonio Gramsci mejslar statsvetarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe fram ett nytt politiskt tänkande, i hög grad påverkat av postrukturalistiska idéer.

Möjligen har Hegemonin och den socialistiska strategin fått sin fulla betydelse först idag, då det tvivelaktiga valet tycks stå mellan den nyliberala utopin och den socialdemokra­tiska kompromissen. Laclau & Mouffe skapar ett radikalt alternativ för tänkande och handling.

Historikern och politiske tänkaren Immanuel Wallerstein använder i den här korta men omtumlande boken sin världssystemsteori för att diskutera framtiden: dess tendenser, risker och möjligheterna att skapa en bättre värld. Med sitt begrepp "utopistik" syftar således Wallerstein på något helt annat än utopism.

Immanuel Wallerstein är en av samtidens mest inflytelserika politiska tänkare som skrivit en lång rad böcker översatta till en lång rad språk. Vertigo förlag har tidigare gett ut essäsamlingen Liberalismens död (2001).

I dessa essäer som kretsar kring följderna av den 11 september 2001, kriget mot terrorismen och postpolitikens förutsättningar och konsekvenser, skonar Slavoj Zizek varken den radikala vänstern, de liberala multikulturalisterna, demokratin, postkolonialisterna eller någon av dem som saknar modet att ifrågasätta sin egen position.

Han skonar sannolikt inte dig, och sannerligen inte sig själv. Allra minst skonar han den hegemoniska liberala kapitalismens alla bisarra aspekter.

Men det är ingen cyniker som talar. Zizek skriver utifrån ett sant patos och med en konkret vilja till förändring.

Hur ska det kaos som uppstår till följd av det orealistiska och utopiska projektet att »styra världen som en marknad» hanteras politiskt? Den frågan utgör utgångspunkten för Samir Amins studie Kapitalism i globaliseringens tid.

Tills för mycket kort tid sedan sammanföll utrymmet för kapitalackumulationen med det handlingsutrymme som krävdes för att kunna hantera dess politiska och sociala konsekvenser. Efter andra världskriget kom den borgerliga nationalstaten att bli den modell för modernitet som eftersträvades i Tredje världen. Det var denna modernitet man försökte reproducera genom en självcentrerad nationell utveckling och uppbyggande av en modern stat.

Globaliseringen har nu gjort slut på denna enhet. De gamla tillväxtmodellerna har störtat de perifera länderna i en kris för nationalstaten och återupplivat centrifugala krafter, ofta med etniskt ursprung.

I Kapitalism i globaliseringens tid söker Samir Amin alternativ till den rådande underkastelsen under marknades krav. Han sätter sin lit till de »antisystemiska krafter» som i lika hög grad som ekonomin bidrar till att skapa historien. »Vinden håller på att ändra riktning», menar Amin, »och blåser nu på förnuftets sida».

Ekonomen och historikern Samir Amin, född i Egypten 1931, har under de senaste trettio åren publicerat en rad böcker på engelska, franska och arabiska. Han förestår Third World Forum i Dakar, Senegal.

Giovanni Arrighis Det långa 1900-talet är enastående, bland annat därför att boken producerar ett problem som vi inte visste att vi hade, i samma andetag som den försöker lösa det: finanskapitalets problem.

Detta problem har utan tvivel surrat omkring länge i våra skallar, men bara som vaga huvudbryn som aldrig stabiliserats till riktiga frågor: Varför monetarism? Varför uppmärksammas investeringarna på aktiemarknaden mer än själva produktionen, som hur som helst påstås vara på väg att försvinna? Hur kan man över huvud taget tjäna pengar utan att producera något?

I Beirut går de levande på de dödas ben, samtidigt som de döda, under de senaste årens dramatiska utveckling, tycks gå igen på de levandes ben. Döden i Beirut är en personlig essä om en stad belägrad av vålnader. Perser, greker, romare, araber, korsfarare, turkar, ryssar, engelsmän, fransmän, syrier, israeler, iranier, palestinier, nordamerikaner - alla har de under årens lopp belägrat Libanons huvudstad. Efter det långa inbördeskriget 1975-1990, mordet på Hariri och Syriens återtåg 2005 är det förflutnas blodiga hemsökelser tydligare än någonsin. Michel Azar skriver personligt om livet under brinnande krig.

Hur kan det komma sig att rasismen, ett halvsekel efter nazismens nederlag och fyrtio år efter avkolonialiseringens epok, fortfarande är ett växande problem? Genom en dialog mellan den franske filosofen Etienne Balibar och den amerikanske historikern och sociologen Immanuel Wallerstein tar sig Ras, Nation, Klass an denna fråga. Båda grundar sina bidrag i ett flera decennier långt analytiskt arbete ? där Balibar inspirerats av Louis Althusser och Wallerstein av Fernand Braudel.

Båda vill ifrågasätta den ofta framförda uppfattningen att rasismen är en förlängning av, eller tillbakafall i, de äldre samhällenas och gemenskapernas skräck för det främmande. De vill i stället se den som en social relation som på ett oupplösligt sätt är knuten till rådande samhällsstrukturer ? nationalstaten, arbetsdelningen och uppdelningen mellan centrum och periferi ? vilka själva i sin tur befinner sig under ständig rekonstruktion. Från sina respektive utgångspunkter analyserar författarna rasismen som ett modernt fenomen, och de understryker vikten av att förstå den i dess förhållande till dagens kapitalism och klasskamp. Framför allt lyfter deras dialog fram den sociala konflikt som den försvagade nationalstaten och den framväxande nationalismen och chauvinismen kan resultera i.

Ett spöke hemsöker Europa - kolonialismen. Den koloniala urscenen mellan herren och slaven har bytt skepnad och framkallat ett europeiskt krismedvetande: de före detta barbarerna och underlägsna raserna kan inte längre hållas på säkert avstånd. De bortträngdas återkomst. Eller om man så vill, den koloniala bumerangen vänder åter.

Idéhistorikern Michael Azar blottlägger dess rörelse från den så kallade upptäckten av Amerika, via det ockuperade Irak och ett Frankrike i lågor, till svenska fantasier om invandraren.

När Gender Trouble kom ut 1990 slog den ner som en bomb i feministkretsar. Sedan dess har Judith Butler kommit att bli den mest uppmärksammade genusteoretikern i USA. Boken har tvingat genusforskare att reflektera över sin begreppsanvändning och sina teoriers politiska implikationer på ett nytt sätt. Kön ? som normalt sett framstår som det mest uppenbara och självklara ? visar sig i Butlers analys vara ett tilltrasslat problemkomplex och en ofrånkomlig källa till konflikter. Hennes intervention syftar till att rubba de föregivet stabila och naturgivna könskategorierna.

Butler kritiserar feminismen för att projicera ett enhetligt, totaliserande och universellt subjekt som gör anspråk på att representera hela kvinnokönet. Denna representationslogik tar inte hänsyn till faktiska skillnader mellan arbetarklasskvinnor och medelklasskvinnor, mellan svarta och vita kvinnor, mellan kvinnor i olika delar av världen, mellan heterosexuella kvinnor och bisexuella eller lesbiska kvinnor. Även om feminismen som politisk rörelse behöver kategorin »kvinna», manar Butler till uppmärksamhet inför de exkluderingsmekanismer som alltid gör sig gällande. Begreppet »kvinna» är något som ständigt skapas och ombildas. Det är med nödvändighet instabilt och provisoriskt och går inte att slutgiltigt avgränsa med avseende på dess potentiella betydelser.

Judith Butler, född 1956, är professor i retorik och jämförande litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley.

Boken är försedd med en inledning av Ellen Mortensen, professor i litteraturvetenskap i Bergen och föreståndare för Senter for kvinne- og kjønnsforskning vid samma universitet.

Marx spöken intar en speciell plats i Jacques Derridas filosofiska författarskap. Derrida betraktades länge huvudsakligen som språkfilosof eller dekonstruktör av den västerländska filosofins kanon. Under det senaste decenniet har det blivit vanligt att tala om en etisk och politisk »vändning» i hans tänkande. Marx spöken betraktas då som själva platsen för denna vändning. Derrida skulle här ha lämnat sin tidigare upptagenhet med språk och text till förmån för frågor om rättvisa och ansvar. Detta har antingen välkomnats som tecken på ett etiskt imperativ i Derridas filosofi eller avfärdats som en till intet förpliktande utopism, där Derrida åkallar en »rättvisa» och ett »ansvar» utan förankring i den faktiska verkligheten.

Det finns emellertid goda skäl att inte acceptera någon av dessa läsarter. Dekonstruktionen har aldrig begränsat sig till att analysera språk eller text. Etisk-politiska frågor har från första början varit viktiga och Marx spöken utvecklar tankespår som löper genom hela Derridas filosofi. Men man kan inte utvinna en given »etik» eller »politik» ur Derridas tänkande. Rättvisa kan hos honom inte förstås som ett etiskt ideal eller en utopisk idé. Han utgår tvärtom från ett ifrågasättande av själva idén om ett idealt tillstånd.

Som få andra texter ger oss Fanons bok atmosfären och idéerna i befrielsens politiska kultur just före avkoloniseringen. Samtidigt hjälper den läsaren att upptäcka att kolonialismens attityder lever kvar, nästan intakta, fastän i metropolen idag, i form av samma tillbakahållna erkännande. Svart hud, vita masker är skriven med stor uppriktighet, ofta krånglande, men plötsligt upprymd och poetisk på tidens sätt, i Césaires stil, otroligt vacker och sen komplicerad till vanvett, men hela tiden fängslande. Något kan tilläggas: här ser man varför han var så förutseende då det gäller avkoloniseringen i Afrika.

Den noggranna analysen av de förtrycktas tänkesätt och attityder ger honom nycklar till hur det kunde gå, och gick...

I dag, då en andra befrielse är på mångas läppar i Afrika, läses Fanon på nytt. Bättre än någon annan förutsåg han de kommande misstagen. Därför har han alltjämt något viktigt att säga också här.

Frantz Fanon skrev sitt klassiska verk Jordens fördömda mitt under brinnande krig i Algeriet (1954-1962).

Det är en rasande uppgörelse med kolonialismen och en stridskrift mot ett system som ständigt frambringar nya former av våldsamt förtryck.

Jordens fördömda har kallats de undertrycktas bibel. Fanon blev ett språkrör för alla dem som lever under nedhållandets mekanismer. En central fråga är Fanons försvar för de förtrycktas rätt till motvåld som en nödvändig väg till frihet. Befrielserörelser, gerillaarméer och politiska rörelser i såväl tredje världen som i storstädernas förortsgetton har inspirerats av Fanon.

Jordens fördömda är högaktuell i en tid när ett kriget mot terrorismen drar fram över världen. Den handlar om vad som driver människor till uppror och väpnade motangrepp överallt där västerlandets arméer försöker upprätta sin världsordning. Den berättar om vilka som är jordens fördömda idag.

Frantz Fanon föddes på den västindiska ön Martinique 1934. Han studerade till psykiater i Paris där han anslöt sig till den algeriska motståndsrörelsen och aktivt deltog i striderna. Han blev motståndsrörelsens ambassadör i Ghana innan han svårt sjuk i leukemi sökte vård i USA där han avled 1961, veckan efter att hans bok kom ut och samma dag som den beslagtogs i Frankrike.

I Sverige publicerades Jordens fördömda första gången 1962 och en ny översättning gavs ut 1969. Boken har under lång tid inte funnits tillgänglig på svenska.

Feministiska teorier ger idag relevanta perspektiv på de flesta vetenskapliga discipliner. Samtidigt har det genusvetenskapliga fältets förståelse av kön och könsrelationer vidareutvecklas och expanderats under de senaste dryga tjugo åren. Grupper som historiskt sett har exkluderas från den vetenskapliga definitionen av det ”verkliga” intervenerar nu i en genusvetenskap som utgår från att det är omöjligt att förstå könsrelationer utan att länka dessa till andra sociala relationer än kön. En av antologins styrkor är att utifrån berättelser från en annan värld tvinga fram andra berättelser om Sverige, om Europa, om världen och att genom dessa berättelser öppna för andra visioner och andra sätt att tänka kön. Antologin visar att dessa berättelser om och från en annan värld har ett djup och en komplexitet i det som idag ofta kallas intersektionalitet. Boken visar dessutom på en bredd i dialoger med andra feministiska interventioner.

I boken intervenerar några av de centrala forskarna inom det intersektionella fältet i bland annat Fröken Sverige-tävlingen, afrikansk dans i Sverige och svenska latinas.

Medverkar gör: Maria Eriksson, Gunlög Fur, Lena Karlsson, Catharina Landström, Catrin Lundström, Katarina Mattsson, Diana Mulinari, Katarina Pettersson, Keith Pringle, Nora Räthzel, Kerstin Sandell, Lena Sawyer och Cathrin Wasshede.

Den amerikanska filosofen Nancy Fraser har under de senaste decennierna markerat sig som en ledande feministisk politisk teoretiker. Den radikala fantasin: mellan omfördelning och erkännande innehåller uppsatser som granskar Foucaults och Habermas bidrag till en kritisk samhällsteori, analyserar »behovstolkningens politik» i välfärdsstaten och samspelet mellan olika typer av offentligheter i den demokratiska processen. 1990-talets identitetspolitik underkastas en skarp kritik och Fraser skisserar en teori om social rättvisa där socioekonomisk omfördelning och kulturellt erkännande betraktas som två komplementära aspekter. Till detta svenska urval har Fraser skrivit en längre inledning som ger ett perspektiv på vänstertänkandets utveckling under efterkrigstiden.

1961 fäller Jean-Paul Sartre sin hårda dom över den europeiska civilisationen. Den systematiska tortyren i det franska kolonialväldet har besudlat den västerländska humanismens paroller: "Vilket svammel: frihet, jämlikhet, broderskap - betraktar man dem närmare skall man finna att de alla är fläckade av blod".

I Frihet, jämlikhet, brodermord tar idehistorikern Michael Azar oss med till den tid då frågan om relationen mellan humanism och rasism, mellan mänskliga rättigheter och kolonialism, stod i centrum för den intellektuella debatten under tiden för den antikoloniala revolutionen i Algeriet (1954-62). Här skildras ingående de ideologiska kraftmätningar som präglade den franska kolonialepoken. I närläsningar av Albert Camus (1913-60) och Frantz Fanon (1925-61) friläggs humanismens paradoxer, nationalismens logik, revolutionens dynamik och frågan om de intellektuellas ansvar. Analysen greppar över centrala teman i den samtida filosofiska och postkoloniala diskussionen.

Michael Azar är idéhistoriker och kulturskribent. Frihet, jämlikhet, brodermord har belönats med Johan Nordströms och Sten Lindroths pris för framstående lärdomshistoriskt arbete.

791 häktas en ung kubanska som kallar sig själv för "monstret av extraordinär vällust". Hon fängslas och hennes texter hamnar i inkvisitionens arkiv över brott mot den rätta tron. Två hundra år senare hittar idéhistorikern Edda Manga av en slump dessa texter i Madrid. Det blir upptakten till ett sällsamt möte mellan kolonial historia och postkolonial teori.

Edda Manga återvänder till upplysningstidens brokiga Havanna och undersöker de intrikata teologiska spörsmål som får detta monster av extraordinär vällust att blottlägga den (post)koloniala ordningens inre spänningar.

Gudomliga uppenbarelser och demoniska samlag ställer frågor om västerlandets historiska självbild, om maktens uteslutningsmekanismer och om relationen mellan kanon och excentricitet. Vad händer om man väljer att ta den häktade kvinnans texter - som makten och traditionen dömer ut som brottsliga, perversa, lögnaktiga - på allvar? Vad händer om hennes uppenbarelser - om demoniska samlag och den nya moralen - läses som verkliga anspråk på mystisk auktoritet?

Mangas excentriska idéhistoria utsätter vår egen kanon för en veritabel dekonstruktion genom att låta den fängslade kvinnans uppenbarelser tränga sig rakt in i teologins och filosofins själva högborg.

Med Homo sacer (1995) inledde den italienske filosofen Giorgio Agamben en serie böcker som undersöker den västerländska politikens fundament och som skulle göra honom till en uppmärksammad och kontroversiell tänkare. Här leder han oss från en analys av begreppet suveränitet, som förstås som den politiska ordningens yttersta grundval, till det nakna livet, som är det liv som står i motsats till suveräniteten, och till den moderna biopolitiska makten där biologiskt och politiskt liv oupplösligt vävs samman.

Lagens kraft består av två texter som Derrida framförde som föredrag uder året 1989/90, "Från lag till rättvisa" och "Benjamins förnamn". Här blir dekonstruktionens omdiskuterade politiska och juridiska vändning explicit. Derrida visar hur hans analysmetod öppnar nya vägar till att tänka över lagens, rättens och våldets natur. Med oförminskad aktualitet ställer dessa texter oss inför frågan om förhållandet mellan rättvisa och våld.

I den andra texten genomför Derrida en läsning av Walter Benjamins essä från 1921, "Försök till en kritik av våldet", inom ramen för en diskussion om Förintelsen och representationens gränser. Han lyfter fram det ömtåliga och på senare tid alltmer uppmärksammade temat om upplysningskritik hos tyska och judiska tänkare under Weimarperioden, och närheten mellan bland andra Benjamin, Schmitt och Heidegger.

I juni 2000 hölls ett seminarium kring dessa texter med Derrida på Södertörns högskola. Seminariet bandades och återges här i översättning från engelska av Nicholas Smith. Det är en aldrig tidigare offentliggjord text som ger en unik inblick i hela hans tankevärld.

Antologin Maktens (o)lika förklädnader tar upp det problematiska förhållandet mellan feminism, eurocentrism och klass från varierande infallsvinklar. Antologin kan läsas som en postkolonialt inspirerad lägesrapport om Sverige i början av det nya millenniet. Även om rasism är och har varit en marginaliserad fråga inom den svenska feministiska forskningen, visar flera texter i denna antologi att rasismen är en nyckel för att förstå nutida former av social differentiering. En viktig forskningsuppgift är därför att analysera hur könsidentiteter konstitueras inom ramen för ett rasifierat och klassindelat samhälle. Att problematisera rasism innebär inte bara att förkasta den som social praxis utan också att lyfta fram och undersöka hur erfarenheter av rasism parallellt med klass och kön formar sociala identiteter. En annan viktig aspekt som tas upp i antologin är medvetenheten om rasism, vilket anses vara av central betydelse för att förstå hur rasistiska ideologier präglar vår uppfattning om sociala fenomen. I detta sammanhang är begreppet intersektionalitet som introduceras i boken relevant för förståelsen av de mekanismer som gör kön, klass och etnicitet till bärande principer för överordning och underordning.

Vad är en neger? är den första svenska studien av "negritude", idén om negerhet. Negrituderörelsen föddes på 1930-talet som ett motstånd mot det koloniala samhällets rasism, för att så småningom bli en del av den afrikanska kampen för självständighet. Med hjälp av moderna postkoloniala teorier tolkar Mikela Lundahl rörelsens betoning av det afrikanska ursprunget som en antikolonial strategi.

Neger är något man blir genom att leva i ett samhälle där hudfärgen är avgörande. Med negritude uppstod emellertid en möjlighet att aktivt välja denna egenskap, för att på så vis göra sig oberoende av den vita kolonialistiska ordningen. Att negrituderörelsen använde ordet neger, som även på den tiden var ett laddat ord, var ett högst medvetet val. Genom att bejaka ord, argument och föreställningar som den vita kulturen använde för att förtrycka de svarta lyckades denna rörelse överbrygga såväl klassklyftor som regionala klyftor.

Lundahls syfte är inte i första hand att utforma en antirasistisk strategi idag, utan att lära oss mer om kolonialismen, vad den var och vad den fortfarande gör med oss.

Är religion och modernitet varandras motsatser? Eller vilar moderniteten i själva verket på religiösa föreställningar? I Det postsekulära tillståndet diskuterar Ola Sigurdson den politiska teologins återkomst och vilken roll religion spelar för moderna värden som frihet, tolerans, universalitet och mänskliga rättigheter. Sigurdson hävdar att samtidens rädsla för religionens roll inom politiken endast kan botas genom en omförhandling av relationen mellan religion, politik och sekularitet.

"Det är två saker Sigurdson är ute efter, dels att återge religionen en offentlig röst, dels att peka på att det moderna har ett förträngt religiöst förflutet. [...] Med en omfattande läsning av kristna texter från Bibeln och framåt, liksom av filosofiska klassiker, lyckas han med en del teologisk finurlighet ro projektet i hamn." (Erik Wallrup, SvD)

Ola Sigurdson arbetar som professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han är även aktiv som kulturskribent. Har bland annat utgivit Himmelska kroppar på Glänta produktion 2006.

Få termer är så politiskt laddade som ordet rasism. Kunskapen om rasismen är liten och meningsmotsättningarna stora. Därmed är metoderna att bekämpa rasismen och dess uttryck begränsade.

Boken Rasismer i Europa - kontinuitet och förändring lyfter fram rasismen som en av de stora ödesfrågorna i Europa. Vi har etniskt skiktade samhällen och vi måste förstå vad rasismen egentligen är, nu mer än någonsin.

Utifrån olika perspektiv närmar sig europeiska forskare och debattörer frågor som: vad gör att vi kallar vissa attityder och handlingar rasistiska? Vilken roll spelar föreställningar om ”vi” och ”dom”? Vad formar människors upplevelser av likhet och samhörighet? Vilken roll spelar vithet som norm? Hur reproduceras rasism?

I antologin medverkar Etienne Balibar, Philomena Essed, Stefan Jonsson, Katarina Mattsson och Ali Esbati.

Redaktörer är Katarina Mattsson och Ingemar Lindberg

Den globala marknaden går hand i hand med den globala inhägnaden. Döda kroppar spolas upp på Medelhavets europeiska stränder längs murarna runt fästning Europa. Kvinnor från Syd och Öst smugglas in för att exploateras i sexindustrin. Innanför fästningens murar förstärks polariseringen och en delvis rasistisk rangordning fördjupas. Samtidigt sprids en "kulturell panik" som drar nygamla gränser mellan Vi och De Andra.

Den nya världsordningens paradox är hur marknadens fria flöden av varor och kapital kombineras med växande murar mellan människor.

I boken Rasismer i Europa - migration i den nya världsordningen diskuterar forskare från olika perspektiv migrationen, människohandeln och Europas vägval. De fäster förhoppningar vid de krav på en mer jämlik världsordning som ställs av de globala sociala rörelserna.

Sverige har aldrig varit en etniskt homogen nation och är det än mindre i dag. Detta allt mer heterogena land präglar dock inte dess arbetsmarknads villkor och arbetssätt. Dess logik bygger fortfarande på exkludering med etnisk homogenitet som ledstjärna. Här är den tredje boken i rasismserien: Rasismer i Europa – arbetsmarknadens flexibla förtryck.

Parallellt med invandringen har en underklass baserad på etnicitet växt fram. Den vittnar om de barriärer inom vårt land som rasism och diskriminering sätter upp för tillhörighet och deltagande. Människors livsmöjligheter har i dag en mycket tydlig etnisk dimension, vid sidan om klass- och könsskillnader.

Rasismer i Europa – arbetsmarknadens flexibla förtryck belyser den segregerade och skiktade arbetsmarknaden. Den reella möjligheten för invandrare att utöva sitt medborgarskap måste stärkas. Nya former för tillhörighet och deltagande är nödvändiga i strävan efter ett jämlikt samhälle. I boken belyses frågor om hur rasistiska mönster kan förstås och brytas. Samhälleliga och fackliga strategier för förändring lyfts fram.

Den etniskt färgade uppdelningen av Sverige och Europa framträder allt mer som en av vår samtids ödefrågor. Det finns ett starkt behov av gemensamma strategier för en bred mobilisering mot diskriminering och växande etniska klyftor. Det behövs en livskraftig vision om ett Sverige och ett Europa bortom rasism och imperialism.

I boken Bortom rasismer i Europa - visioner för ett annat samhälle diskuterar forskare och aktivister den antirasistiska kampens handlingsformer och vägval. Vilka medel står till förfogande för en samhällsförändrande kamp mot rasism? Vilka visioner kan vara bärande och vilka aktörer kan vara drivande? Hur kan den antirasistiska kampen bli en del av ett bredare motstånd mot olika former av förtryck?

Scenen har redan gått till historien: med hjälp av amerikanska soldater och inför jublande irakier faller statyn av Saddam Hussein till marken inför världens ögon. Det var här, i detta ögonblick och utifrån denna mise en scène, som irakierna hälsades välkomna till friheten och kriget förklarades vara slut. Vi vet nu att entusiasmen var milt sagt förhastad. Men när, var och hur tar egentligen historien (om en viss historia) slut? Hur mäter vi frihetens framsten? Och är det alls möjligt att fälla en dom över en historisk konflikt innan den visat upp hela sitt ansikte?

I Sartres krig – Människans frihet och slutet på historien tar idéhistorikern Michael Azar hjälp av Jean-Paul Sartre för att undersöka denna problematik. Han visar hur Sartres tänkande tar form mot bakgrund av några av vår tids mest djupgående ideologiska konflikter och blodiga sammandrabbningar. Sartres verk blir den arena på vilken filosofin drabbar samman med kriget. Här konfronteras fenomenologin med det andra världskriget, existentialismen med antisemitismen, marxismen med avkoloniseringen och de kalla krigen. Studien lyfter fram nya sidor av Sartres tänkande samtidigt som den på nytt aktualiserar frågan om den mänskliga frihetens öde i historien.

Det sägs att vi lever i en ny tid, en tid som vänstern har svårt att hantera. Politiken medieanpassas till utspelspolitik med fokus på personligheter, vilket resulterat i något som kan beskrivas som postpolitik, en politik bortom politiken. Tony Blair med flera talar om tredje vägen men hur ska vänstern skapa en radikal agenda när politik inte längre handlar om maktkritik och har förlorat sin relation till framtiden? Hur ska en bred rörelse skapas?

Kan filosofer tala om Sanningen, Grunden, Varat eller Subjektet? Eller ska filosofin bestå av utflykter till poesin, måleriet eller filmkonsten? Till politiken? De lika roande som oroande svar som Alain Badiou ger på dessa frågor gör anspråk på att utgöra ett manifest för filosofins möjligheter idag.

I Manifest för filosofin presenterar Badiou grunderna för sitt filosofiska program genom att sätta dem i ett konkret sammanhang och ställa en rad kritiska frågor.

Volymens andra, fristående text - Vad är kärlek? - placerar kärleken i relation till vetenskapen, politiken och konsten. Kärleken är alltså varken ett maskerat begär eller en romantisk sammansmältning; den är en form av sanning. En sanning om de Två, om separation och åtskillnad. I denna text förtydligas också Badious förhållande till Jacques Lacans psykoanalys, samtidigt som hans mängdteoretiska resonemang rubbar inordnandet av filosofin i kategorier som analytisk kontra kontinental. Alain Badious filosofi har sedan början på 90-talet rönt allt större uppmärksamhet och han räknas idag som en av Frankrikes mest inflytelserika filosofer.

Den europeiska kolonisationen av länder och folk i Afrika, Asien och Amerika är historien om folkmord, slaveri, rasism och plundring. Det är sönderslagna kulturer och skövlade kulturskatter.

Det är en svart tid i mänsklighetens historia!

I Kolonialismens svarta bok berättar franska historiker hur det gick till. De inleder med Christoffer Columbus kristnande av Haiti i början av 1500-talet och beskriver hur de europeiska kolonisatörerna lägger allt fler folk och nationer under sig. Det är folkmord på Nordamerikas indianer, slavtransporter från kolonierna i Afrika, arrangerade svältkatastrofer i Indien och sönderslagna kulturer som Inka- och Mayaindianernas i Sydamerika. Författarna skildrar också koloniseringen av Indonesien, Indien och den mindre kända ryska erövringen av Kaukasus.

Det är fruktansvärda berättelser om ofattbar grymhet, men det är också historier om motstånd och uppror och hur det så småningom växer fram en stark ovilja mot kolonialismen även bland de europeiska folken.

Kolonialismens svarta bok handlar om en historisk epok som lade grunden till de stora skillnaderna mellan fattiga och rika länder idag och lämnade ett kulturellt arv som fortfarande påverkar vår världsbild.

Folken i Asien, Afrika och Latinamerika drömde om en ny värld. De ville ha jord, fred och frihet. Fria från kolonialismen steg nya ledare fram som Jawaharlal Nehru från Indien, Gamal Abdel Nasser från Egypten, Kwame Nkrumah från Ghana och Ahmed Sukarno från Indonesien.

De krävde politisk och ekonomisk jämlikhet, rättvis fördelning av jordens resurser och ett erkännande av alla nationers kulturella arv. De navigerade mellan stormaktsblocken i det kalla kriget och med FN som plattform motsatte de sig stormakternas uppdelning av världen i intressesfärer.

Men västvärlden hade den ekonomiska makten, den var militärt överlägsen och visste att söndra och härska. Nationella eliter i de fattiga länderna korrumperades, klassklyftorna vidgades och svält och krig slog sönder det stora projektet.

Detta är historien om Tredje världen, om drömmarna som tog form och hur världen förändrades. Men det är också berättelsen om hur de fattiga folken led nederlag, nykolonialismen utvecklades, folkmorden fortsatte och fattigdomen befästes.